Hur man gör nya vänner i skolan

#iksdagenval4 Milaw turnerar Sörmland

2020.06.16 21:24 mincoder #iksdagenval4 Milaw turnerar Sörmland

Denna dag turnerar Milaw det Socialdemokratiska fästet, Sörmland. Turnen börjar i Katrineholm, senare rör sig Milaw vidare till Flen och sist till Nyköping.
Tidigt denna morgon så är det Socialdemokratisk musikfestival i Katrineholm. En stor publik har samlats framför scenen, alla kommer iklädda rött och har med sig stora röda fanor, pride fanor och svenska fanor. Hittills har publiken underhållits av en spellista av musikfestival låtar. Milaw går upp på en scen där olika artister finns som ska spela olika vänster låtar under dagen. Hon tar mikrofonen för att prata lite kort innan arrangemanget ska börja:
Hej allesammans!
Välkomna, denna underbara sommardag till vår vänsterkoncer här i Katineholm. Vi kommer spela musik och ha det allmänt gött tillsammans idag! För visst, Socialdemokraterna är det parti som är mest seriösa i sin politik och sin vilja att föra Sverige mot ljusare dagar, men man måste också kunna ha skoj ibland.
Först så börjar vi med låten "Låga över länderna". En sång om internationalism och solidaritet. Två värderingar vi Socialdemokrater har nära våra hjärtan. Take it away!
Låga över länderna börjar spelas av Flens SSU Klubb som kommit hit på besök, publiken sjunger med:
Låga över länderna, du flamma som vi tänder.Låga över världen, med din klara röda brand.
Stråla ut i fjärran,vida långt långt bortom bergen.Gå med bud till dom vi inte,räcker med vår hand.
Svaga är vi något små,men vår flamma ska ändå,alla våra vänner på jorden nå.
Mörkrets skuggor viker för den brasa som vi tänder.Utan gränser, utan gränser är vårt framtidshopp.
Föddes vi till lycka alla, blev vi ändå skilda.Jorden gav oss rikedom och jorden gav oss nöd.
Kunde vi då aldrig finna vägen till varandra?Kunde vi då aldrig dela det som jorden gav?
Svaga är vi något små,men vår flamma ska ändå,alla våra vänner på jorden nå.
Mörkrets skuggor viker för den brasa som vi tänder.Utan gränser, utan gränser är vårt framtidshopp.
Efter den underbara musiken så jublar publiken och Milaw tar över mikrofonen igen.
Jarrå allesammans! Underbar musik! På spåret av denna låt så kan man ju nämna att vi Socialdemokrater tar den internationella kampen på riktigt. Vi i opposition till högern har förbjudit vapenexport till länder som begår förbrytelser mot mänskliga rättigheter eller demokratiska ideal. Vi vill också behålla biståndet, för att hjälpa andra länder i nöd. Det är solidaritet i praktiken och det kommer vi Socialdemokrater fortsätta med.
Nu går vi vidare, till en lite mer klassisk musik vänstermusik, nämligen INTERNATIONALEN!
SSU i Katrineholm har två unga SSU:are som tillsammans gör ett underbart framträdande, folk sjunger med en del, men de flesta lyssnar bara på gitarren och sångrösten av de framträdande.
Upp, trälar uti alla stater,som hungern bojor lagt uppåDet dånar uti rättens kratersnart skall frihetens timma slåStörtas skall det gamla snart i grusetSlav, stig upp för att slå dig friFrån mörkret stiga vi mot ljusetfrån intet allt vi vilja bli
Upp till kamp emot kvalenSiste striden det ärty Internationalenåt alla lycka bärUpp till kamp emot kvalenSista striden det ärty Internationalenåt alla lycka bär
Arbetare, i stad på landeten dag skall jorden bliva vårNär fast vi knyta syskonsbandetlättingen inte råda får.Många rovdjur på vårt blod sig mättamen när vi nu till vårt försvaren dag en gräns för dessa sättaskall solen stråla mera klar.
Upp till kamp emot kvalenSista striden det ärty Internationalenåt alla lycka bärUpp till kamp emot kvalenSista striden det ärty Internationalenåt alla lycka bär
Publiken jublar än igen efter detta enastående framträdande. Och Milaw än igen tar mikrofonen:
Jag skulle verkligen vilja tacka SSU Katrineholm för detta otroliga framträdande. För mig är internationalen en väldigt betydelsefull låt. Det är den vi sjunger högt på första maj. Och den betonar vikten av att vi alla håller ihop, och att det riktiga som skiljer oss är inte våra nationella tillhörigheter. En arbetare i Sverige har mer gemensamt med en arbetare i Pakistan än vad högern vill. Och när man inser att man har mer gemensamt med varandra kan man organisera sig, och det är vad vi som parti är. En organisation av arbetare som inser att tillsammans så kan vi uppnå ett bättre samhälle, än om vi var splittrade. Vilket är samma princip som fack grundar sig i. Vilket är varför vi Socialdemokrater vill ännu stötta utökandet av facken, 100% fackanslutning är och måste alltid vara målet!
Näst är det dags för sången, VI BYGGER LANDET!
Ett lokalt trubadurgäng som turnerar Sörmland tar scenen och börjar spela.
Vi bygger landet i gärning och ord,röjer dess tegar och plöjer dess jord.Vi bärgar skörden som åkrarna gav,timret ur skogen och fångsten ur hav.
Vi är de tusenden som bygger landet,vi bar det fram i nöd och strid,i trots och längtan,i svält och armod,nu bygger vi den nya tid.
Malmen ur berget och milornas kolstöpte vi järn av och smidde till stål.Fiskarens koja och torparens hemröjde vi plats för och timrade dem.
Vi är de tusenden som bygger landet,vi bar det fram i nöd och strid,i trots och längtan,i svält och armod,nu bygger vi den nya tid.
Vi är fabrikens och plogarnas män,vi reste bygden och värnade den.Vi är de kvinnor som bördorna bar,skapade lyckan och höll henne kvar.
Vi är de tusenden som bygger landet,vi bar det fram i nöd och strid,i trots och längtan,i svält och armod,nu bygger vi den nya tid.
Hör hur det sjunger från rem och pistong,hör hur det växer till arbetets sång,susar från axen av gulnande säd,stiger i klangen från släggor och städ:
Vi är de tusenden som bygger landet,vi bar det fram i nöd och strid,i trots och längtan,i svält och armod,nu bygger vi den nya tid
Milaw än igen tar mikrofonen:
Asså! Det här är ju en av de skönaste vänsterlåtar som finns. Var faktiskt Olof Palmes favoritlåt tro det eller ej. Men jag tror den lyfter viktiga principer, det är arbetarna som bygger detta land. Det är arbetarna som "röjer dess tegar och plöjer dess jord" det är arbetarna som "reste bygden och värnade den". Arbetarna måste bli belönade för sitt hårda slit. Och till skillnad från högern som inte har någon annan ide förutom lägre skatter(främst för överklassen), så har vi en riktig politik för att gynna arbetare. Vi tänker utöka fackavdraget, något som gynnar arbetare som normalt betalar relativt höga fackavgifter. Med starkare fack så får arbetare dessutom högre löner på ett sätt som inte skadar välfärden. Det är hur vi bygger ett starkare samhälle. Där fler får mer pengar i fickan och får en välfärd som håller kvaliteten.
Men nu så tror jag att jag måste begå mig vidare! Tack allesammans för denna tid! Nu går vi mot valvinst på Söndag!
Publiken hurrar och viftar röda fanor. Samtidigt så spelas SSU sin vallåt
Sossarna ska göra allting bra
För vi är starkare tillsammans
Från mörkret vi stiger, vi stiger,
Vi stiger, mot ljuset, vi stiger, vi stiger, vi stiger
Sverige behöver en socialdemokratisk regering igen
Sverige behöver en socialdemokratisk regering igen
Ahahahahaaaaa Ahahahaaaaaa
Gemenskap och hopp, välfärd och jobb
För vi är starkare tillsammans
Från mörkret vi stiger, vi stiger, v I stiger, mot ljuset, vi stiger, vi stiger, vi stiger Sverige behöver en socialdemokratisk regering igen
Sverige behöver en socialdemokratisk regering igen
Ahhhh ahhhh ahaaaaa Ahhhh ahhha aaahhaa
Vi riktar samhällets samlade styrka mot hedersförtrycket, mot konservatism, mot diskriminering - så att unga kvinnor och män kan Leva som dem till, älska vem dem vill, Klä sig som dem vill, Röra sig där dem vill, rakryggade, självklara, stolta
Sverige behöver en socialdemokratisk regering igen
Sverige behöver en socialdemokratisk regering igen
Sverige behöver en socialdemokratisk regering igen
Sverige behöver en socialdemokratisk regering igen
Milaw far vidare till Flens kommun. I Flens kommun så besöker Milaw den lokala KSOn Snelf Nummok. Och har ett öppet panelsamtal med henne. Den lokala AK ordföranden ställer frågor och fungerar som moderator.
Okej, min första fråga går till Milaw, hur tycker du att mandatperioden har gått?
Nämen jag tycker att vi har haft en bra mandatperiod, vi har fått igenom mycket. Jag har tjatat om det här tusen gånger tror jag nu. Men jag tror att en viktig reform som vi fick igenom var den stora skolreformen. Där vi satsade stort på skolan och inledde arbetet för en mer jämlik skola över hela landet. Jag tror också att några av de viktiga saker vi fick igenom var utökat fackavdrag. Flen har en väldigt hög fackanslutning vilket är bra, men fackmedlemskap är dyrt och fackens styrka minskar. Så genom vårt fackavdrag så har vi gett vanligt folk mer i fickan och öppnat upp möjligheterna till fackmedlemskap för fler människor.
Okej, men hur tycker du det har gått då, Snelf?
Jag tror inte det undgår någon att Sveriges kommuner, särskilt på landsbygden har haft en tuff period. Men jag tror ändå att viktiga reformer har tagits under denna mandatperiod som verkligen underlättat för oss i Flen. Först som Milaw nämner har den stora skolreformen varit en bra reform. Förr oss i Flen utgör skolan en stor kostnad. Med en förstatligad skola så ger det oss mer flexibilitet i budgeten och naturligtvis innebär det att våra medborgare verkligen kan få den skola dom förtjänar, trots att dom inte lever i landets rikaste kommun. Men en annan grej som varit riktigt bra för vår kommun har ju varit de extra bidragen till kommunerna. Vi i Flen har en rätt låg genomsnittlig inkomst, vilket innebär att vi har fått stora skördar från denna reform och har verkligen hjälpt i balanserande av budgetar. Så för Flen så tycker jag det har varit en riktigt bra mandatperiod. Jag tror många här känner nu också hopp för framtiden verkligen. Nu hade vi dock velat ha tillgång till det öronmärkta glesbygdsstöder som regeringen skapade, så det är väl det problem vi har haft.
Ja du, Milaw, hur ser du på det?
Jo jag förstår naturligtvis Snelfs perspektiv. Och vi har gått till val på att expandera dom programmen med mer resurser och mer kommuner. Så då kommer vi väl arbeta för att se till att Flens kommun också räknas med. För jag tror jag delar Snelfs syn i att Flen skulle verkligen kunna gagnas av att våra glesbygdsprogram skulle kunna göra en hel del nytta i Flen. Jag tror det är tydligt att vi är det parti som gynnar småstäder, medelstäder och glesbygden.
Jo ja! Hur ser ni på högeralliansens landsbygdspolitik, tänker att jag riktar frågan till Snelf.
Det svåraste med den frågan är att veta vilken politik som högeralliansen faktiskt bedriver. Hahaha. Men mest verkar finnas en del positiva delar som att dom vill utöka transportmöjligheter, vad det än innebär. Men problemet ligger väl i att KS inte förstår hur den framtida landsbygden måste se ut, dom verkar vara fast i 1900-talet. Den forna landsbygden grundade sig i vissa industrier, men det är inte så vi kan köra på längre. Vi är i ett nytt millennium. Den nya landsbygden måste vara bygd kring flera mindre företag, inte stora industrier. Det är så vi bygger en modern landsbygd, för de stora industrierna, dom kommer inte kunna hålla landsbygden vid liv långsiktigt. Med automatisering inom industrin så behöver vi innovera. Och därför så tror jag att Socialdemokraterna har den rätta visionen. Vi måste stötta småföretag och innovation på landsbygden, om vi vill att landsbygden inte ska vara artificiellt uppbyggd på statliga subventioner permanent.
Men då tror jag nog att båda av er måste åka för idag. Jag skulle vilja tacka Milaw och Snelf för att ni har deltagit, tack.
Efter panelsamtalet får Milaw ingen ro, hon åker vidare till Norrköping där hon presenterar Socialdemokraternas nya valfilm på en scen. Milaw går upp och presenterar:
Här presenterar vi vår nya valfilm. Vi ställer er ett tydligt val. Antingen så väljer ni högern. En grupp vars politik inte går att förena. Där man spelar bingolotto med vilka reformer som kan genomföras. Eller så väljer man de folkliga, ett stort och tryggt regeringsalternativ. Ett regeringsalternativ som är erfarna att regera och som kan ta ansvar för landet. Tack!
submitted by mincoder to IksdagenValrorelse [link] [comments]


2020.05.16 09:51 akkmartinsson Dyspraxi

Wrote a while ago in a group, verbal Dyspraxia, which is one of the diagnoses our son has. What is Dyspraxia?
It is an unusual disability that few even know! This has my wonderful son, we go on investigations that stop because of a lack of staff that will finally get started again. He will meet again with a speech therapist who will train with him and give us support on how to continue training at home. Finally after a long wait but a long way to go. We have had such luck with preschool educators, special educators in the preschool class and at leisure and all the help and support we have received from the school and preschool. All the support that Our Son has received is a miracle and we are grateful for that! My son is almost 6 years old, was with a speech therapist soon for 4 years, and every now and then he was not willing to train but now, finally we can train with speech therapists and start training more at home ❤️ Been on npf team soon over 2 years, and now we are finally back on track and we have been trapped and received no support or help. But at last it is up and running and we and the son can get the support we need. 😊👍🤗
Dyspraxia is difficult to diagnose, and not all speech therapists feel that they can get the wrong diagnosis. However, the more people notice and more educate themselves within it. Some in our son's school have Dyspraxia and some of the educators in the school have educated themselves. To know how to reach out and develop and train the children correctly. Our guy wasn't easy to diagnose either. And He has 6 npf parts that are associated with a divergent chromosome, and one of them is oval and verbal dyspraxia. He got to meet 6 different speech therapists in 3 years, the last speech therapist together with the preschool's speech therapist got the diagnosis Dyspraxia. Now we have a new speech therapist at school and will get a new speech therapist so he has / gets to meet 8 different speech therapists. A long journey and longer it will be but you see a big difference and his development that is so fantastic ❤️💙
It is very easy to get "in between the chairs", as we did when the first referral came out and both BVC and the municipality's psychologist released us while waiting for the referral to be processed. No one wanted to "touch us" because we were standing in line, getting no support or help and being called around like a madman. To get tips, to find out where to turn. Everything was so unclear and it still is. So it is and was a struggle, however we have ALWAYS been lucky in preschool and school for him and his needs, which is so clearly visible. The resource team followed from preschool to school, which was unusual. Then you get a new resource with a speech therapist and / or special educator. But the need was needed and more children from the preschool needed that support. Absolutely incredible that they could do so. All the honor to all the staff that we have had and which we have today ❤️👊
In our home, what is most difficult for there is no support. And we guess and usually it will not be good. But we get pretty good support through the school. And we are so grateful for that! 🌸The worst thing is that many of our friends and families are distancing or refusing / refusing to accept the support we use. Because you do not understand how important it is in the support we have and it is very difficult. How to proceed? What rights do you have? What can you ask for? Where to turn? Who can you call? What support do we need for parents? What courses are there? What do we need to pay for ourselves? What can we financially support? So many questions you have and you don't know where to start. We have come this far today our son is 6 years old and starts small with 2 sentences, small words that you start to understand. What a trip 💙❤️
https://m.facebook.com/groups/1976295826030022?view=permalink&id=2461699480822985
Skrev för ett tag sedan i en grupp, verbal Dyspraxi som är en av diagnoserna som våran son har. Vad är Dyspraxi?
Det är en ovanlig funktionsnedsättning som få vet om ens finns! Detta har min underbara son, vi går på utredning som stanna upp på grund av brist av personal som äntligen ska komma igång igen. Han kommer få träffa logoped igen som kommer träna med honom och ger oss stöd hur vi ska fortsätta träna hemma. Äntligen efter långa väntan men en lång väg att gå. Vi har haft sådan tur med förskolepedagoger, specialpedagoger i förskoleklassen och på fritids och all hjälp och stöd som vi har fått från skolan och förskolan. All stöd som Våran son har fått är ett under och det är vi tacksamma för! Min son är snart 6 år, vart hos logoped snart i 4 år och vart mycket av och an för han inte vart villig att träna men nu, äntligen kan vi träna hos logoped och börja träna mer hemma ❤️ Vart på npf team snart över 2 år, och nu kommer vi äntligen igång igen och vi har ju hamnat i kläm och fått inget som stöd eller hjälp. Men äntligen är det igång och vi och dessutom sonen kan få det stöd som behövs. 😊👍🤗
Dyspraxi är svår att diagnostisera och det är inte alla logopeder som känner sig vid denna som gör att man kan få fel diagnos. Däremot så börjar ju fler märka av och fler utbildar sig inom det. Några i våran sons skola har Dyspraxi och några av pedagogerna i skolan har utbildas sig. För att veta hur man ska kunna nå ut och kunna utveckla och träna barnen på ett korrekt sätt. Våran kille var inte lätt att diagnostisera heller. Och Han har 6 stycken npf delar som hör ihop med en avvikande kromosom, och en av dem är oval och verbal Dyspraxi. Han fick träffa 6 olika logopeder på 3 år, den sista logopeden tillsammans med förskolans logoped fick fram diagnosen Dyspraxi. Nu har vi en ny logoped i skolan och ska få en ny i habliteringen så han hafår ju träffa 8 olika logopeder. En lång resa och längre blir den men man ser en stor skillnad och hans utveckling som är så fantastiskt ❤️💙
Det är väldigt lätt att hamna "mellan stolarna", som vi gjorde när första remissen kom iväg och både BVC och kommunens spykolog släppte oss i väntan på remissen skulle behandlas. Ingen ville "röra oss" för vi stod i kö, fick inget stöd eller hjälp och fick ringa runt som en galning. För att få tips, för att ta reda på vart man kan vända sig. Allt var så oklart och det är det än. Så det är och var kämpigt, däremot så har vi ALLTID fått tur i förskolan och skolan för honom och hans behov, som syns så tydligt. Resursteamet följde med från förskolan till skolan, vilket var ovanligt. Då man får nya resurs med logoped och/eller special pedagog. Men behovet behövdes och fler barn från förskolan behövde det stödet. Helt otroligt att dem kunde göra så. All heder till all personal som vi har haft och som vi har idag ❤️👊
I vårt hem så är det som svårast för där har vi inget stöd. Och Vi gissar oss fram och oftast blir det inte bra. Men vi får rätt så bra stöd via skolan. Och det är vi så tacksamma för! 🌸Det värsta är att många av våra vänner och familjer tar avstånd eller vägravill inte ta till sig dem stöd vi använder. För man förstår inte hur viktigt det är i stöden vi har och det är väldigt jobbigt. Hur ska man gå tillväga? Vilka rättigheter har man? Vad kan man begära? Vart kan man vända sig? Vem kan man ringa? Vilket stöd behöver vi föräldrar? Vilka kurser finns? Vad behöver vi bekosta oss själva? Vad kan vi ekonomiskt stöd för? Så många frågor man har och man vet inte vart man ska börja. Vi har kommit så långt i idag är våran son 6 år gammal och börjar smått med 2 meningar, små ord som man börjar förstå. Vilken resa 💙❤️
https://m.facebook.com/groups/1976295826030022?view=permalink&id=2461699480822985
https://www.dyspraxi.se/
submitted by akkmartinsson to u/akkmartinsson [link] [comments]


2020.03.16 14:27 Knashatt Olle Karlström, utredare på Effekt och säkerhet på Läkemedelsverket och infektionsläkare på Karolinska, ger oss en lägesbild av Coronaviruset och hur vi bör tänka för att tillsammans hjälpas åt att förhindra smittspridningen.

En infektionsläkares syn på Covid - 19.
Olle Karlström, utredare på Effekt och säkerhet på Läkemedelsverket och infektionsläkare på Karolinska, ger oss en lägesbild av Coronaviruset och hur vi bör tänka för att tillsammans hjälpas åt att förhindra smittspridningen.
Sjukdomssymptomen är milda för den absoluta majoriteten. Det faktum att spridningen av SARS-CoV-2 går så snabbt gör att flertalet som smittas borde ha milda symptom, och nu vet vi att så är fallet. De siffror på ”antalet smittade” och antalet döda som rapporterats dagligen på nyheterna är väldigt missvisande. I Wuhan där det hela startade kan man utgå ifrån att en mycket stor del av befolkningen (11 miljoner) är smittad, inte 80.000 som man uppger i nyheter; man har bara testat de med svårare symptom. Kanske har 3-4 miljoner smittats där, snarare. Antalet avlidna stämmer nog däremot ganska väl.
Wuhan är en tätbefolkad storstad, och min bild är att generationsboende är vanligt i Kina, dvs mormomorfar bor tillsammans med barn och barnbarn. Ett effektivt sätt för snabb spridning till riskgrupperna, det vill säga de äldre. Detta styrks av det vi hittills sett på Karolinska sjukhuset, där jag arbetar på infektionskliniken halva min arbetstid. Initialt uppmanades personer med luftvägssymtom som kommit hem från riskområde (framför allt Italien) att testa sig. Av de cirka 250 personer som testat sig positivt har i stort sett alla haft vanliga förkylningssymtom, eller symtom som vid lättare influensa. Av dessa har i stort sett ingen behövt läggas in av medicinska skäl i samband med testning, och av de som skickats hem för karantän har i stort sett ingen senare behövt söka vård på grund av svårare symptom.
Våra svenska data, som är hämtade ”från botten” av pyramiden som vi ser bilder från i Kina och Italien, visar att sjukdomssymptomen är väldigt milda för den absoluta majoriteten. Den stora majoriteten av de som fått svår sjukdom, och avlidit, i Kina och Italien, är gamla (80+) och oftast med viss grundsjuklighet.
Det är därför viktigt att förstå att kommande året kommer en stor andel av svenska befolkningen att ha fått smittan, de flesta utan att de märkt det annat som en vanlig förkylning. Det finns inget sätt att förhindra detta. En liten andel kommer att få svår sjukdom, och i stort kommer det att gälla de gamla och sjuka. Barn har inte drabbats av svår sjukdom trots att de säkerligen blivit smittade i hög grad utomlands i Kina och Italien.
Stanna hemma om du är sjuk. Alla uppmaningar och åtgärder som görs nu har ett enda syfte: att få spridningen (som kommer att ske) att gå i långsammare takt så att den lilla andel personer som blir svårt sjuka kan tas omhand på ett bra sätt inom vården, och inte kommer in i för stort antal under kort tid.
Många är nu rädda att själva bli smittade med bilderna från Italien på näthinnan, och stannar hemma av denna anledning. Det är förståeligt, men fel tänkt. Vi skall fortsätta gå till jobbet, men gå hem när vi känner oss förkylda.
Barnen skall, åtminstone nu, gå till skolan, men vara hemma när de är förkylda. Då skall man inte heller gå till annat/affären och smitta där istället. Allt i solidaritet med de äldre sjuka, av nämnda skäl. Farmofarfar eller mormor och morfar skall inte ta hand om barnen.
I Italien har spridningen säkerligen varit igång betydligt längre än vad som uppgivits, och spridning skedde tidigt (utan att man förstod det) även bland sjukvårdspersonal och på sjukhus. De åtgärder som görs nu i Italien har sannolikt liten påverkan på det fortsatta förloppet. Även här bor folk tätare än i Sverige, man umgås på barer, caféer och närheten till den äldre generationen kan nog vara annorlunda än i Sverige. Vårt glesa land, där våra äldre sköter sig själva eller bor inom omsorgsboende kan kanske vara till vår fördel den här gången, så länge omsorgspersonalen bara arbetar om de är friska.
Vad tror du är det mest effektiva sättet att förhindra smitta just nu? Inte vara på arbete och skola om man är förkyld, och då är det Netflix som gäller – inte leka med kompisar hemma, eller slinka förbi ICA. Vänta till och med två dagar efter att du känner dig frisk innan du återgår till arbete eller skickar barn till skolan. Tvätta händerna när man kommer till jobbet, när man skall äta, och när man kommit hem från jobbet. Undvika att träffas om man är förkylda. Vanligt sunt förnuft. Man skall inte undvika att gå till jobbet, träffa vänner och leva som vanligt så länge man inte har såna besvär. Små barnbarn kanske skall säga hej till mormor via Skype snarare än att man träffas inomhus. Ta chansen att börja cykla och gå till arbetet – det är toppen av fler skäl.
Det är viktigt att förstå, att den avancerade skyddsutrustning som används nu på infektionsklinikerna är till för att förhindra att smitta tar sig via personal till avdelning och andra patienter, inte för att skydda personalen i sig. Vi kommer i lika hög andel som andra att bli smittade. På ICA, bussen eller nåt annat ställe där vi plockar upp våra förkylningar.
En medarbetare är konstaterad smittad på LV, behöver jag vara orolig för att gå till jobbet? Självklart inte, och jag hoppas att beskrivningen ovan gör det begripligt. Observera att sjukvården nu ändrar sina provtagningsrekommendationer. Vi kommer bara att ta prover vid medicinska skäl till det. Det vill säga precis som vi brukar ta prover vid luftvägsinfektion, vid ställningstagande till behandling för eventuell lunginflammation och vid inläggning på sjukhus.
Sjukvård/omvårdnadspersonal kommer att testas redan vid förkylningssymptom, för att i möjligaste mån hålla bort viruset från omsorgsboenden och sjukhus, där riskgrupperna för svår sjukdom finns.
Skulle du själv resa utomlands just nu? Nej, nu kommer ju svenska våren. Hörde första bofinken idag. Och det är nog tråkigt att åka utomlands i detta nu, med den påverkan på allt som råder. Men smittan, den kommer att rulla på även hemma. Långsamt om vi hjälps åt.
Vad är egentligen Covid-19? Familjen Coronavirus (CoV) finns sedan länge i människa. Det finns ett flertal olika stammar och Coronavirus utgör en andel av de virus som ger oss vanlig förkylning. På senare tid har för människan tre nya Corona-stammar tagit sig över till människa från djurriket, virus som vi inte har någon immunitet mot.
2002 var det en mindre epidemi med Corona där sjukdomen benämdes SARS (Severe Acute Respitatory Syndrome) i fr.a. Kina, men även bl.a. Kanada hade ett antal fall. Detta virus, som kallas SARS-CoV, gav svåra symptom hos en stor andel av de som blev sjuka, och mortaliteten var hög. Viruset dog ut – ett virus som ger så svåra symptom sprids sällan effektivt i befolkningen (man går inte runt och smittar det i form av vanlig förkylning).
2012 kom nästa coronavirus, med ursprung i Saudiarabien. Smittkällan var kameler. Detta virus orsakar uttalad luftvägssjukdom, och människa-människa smitta har varit sparsamt förekommande, och egentliga utbrott har inte skett. Sjukdomstillståndet kallades MERS (Middle East Respiratory Syndrome) och viruset kallas MERS-CoV.
Nu har vi det tredje viruset här, där viruset benämns severe acute respiratory syndrome coronavirus 2 (SARS-CoV-2), och sjukdomen ”COVID-19” (COrona VIral Disease). Spridningen är helt annorlunda, och bilden har blivit väldigt skrämmande, med bilder från kaos i Kina och Italien. Sjukdomsbilden med de tidigare två virusen har förstås ökat oron. Den kliniska bilden är för den absoluta majoriteten helt annorlunda än för de andra två, oftast med symptom som vanlig övre luftvägsinfektion, men där en liten andel, framför allt äldre, får uttalad lungpåverkan.
submitted by Knashatt to sweden [link] [comments]


2020.02.19 10:01 Fintrent Hur sparar man pengar på en Lång Distans Flytt

Att flytta i allmänhet är känt för att vara en ganska dyr utgift, är inte alla flyttar lika kostsamma, att flytta inom samma städhjälp till exempel ger dig massor av möjligheter att sänka flyttkostnaderna:

Många av dessa sparsamma flytt knep fungerar när du flyttar lokalt, även om det inte är i samma stad.
Att flytta långt är emellertid en helt annan historia- du måste packa dina ägodelar tillräckligt säkert för att de ska klara en resa på kanske flera dagar eller till och med några veckor, du kommer att behöva professionell flytthjälp och du kommer att ha få möjligheter att minska på flyttutgifterna.
Så om du vill spara pengar på din långdistans flytt måste du bekanta dig med de billigaste sätten att flytta över hela landet och städfirma stockholm göra ditt bästa för att få dem att fungera för dig .
1.Planera din flytt i tid
· Välj rätt tid att flytta
· Hitta billiga flyttfirmor
· Boka din flytt så tidigt som möjligt
· Överväg att gå samman med någon annan som ska flytta åt samma håll
2) Minska din flyttbudget
· Sortera dina saker och sälj onödiga ägodelar innan flytten
· Använd presentkort och kuponger
· Låna allt som du kan
3) Packa smart
· Ta bara med det du behöver
· Packa dina saker själv
· Få tag på billiga förpackningsmaterial
· Använd kvalitetsförpackningstillbehör för värdesaker och ömtåliga varor
· Optimera ditt utrymme och material
4) Res billigt
5) Bonustips för att spara på långdistansflyttkostnader
1) Planera din flytt smart
Det finns många viktiga saker att tänka på när du bestämmer dig för ett flyttstädning och planerar inför din flytt, men om du också tar hänsyn till vissa specifika kostnadsminskande faktorer kan du kanske spara mer pengar:
Välj rätt tid att flytta
Flexibilitet är nyckeln för att organisera en billig långväga flytt. Ju mer flexibel du är när det gäller möjliga flyttdatum och speciella krav, desto mindre pengar kommer du att spendera på din flytt.

Hitta billiga flyttfirmor
Man tror i allmänhet att det billigaste sättet att flytta till ett nytt hem är att utföra en ”gör det själv flytt.” Även om detta är sant under specifika omständigheter, är sådana flyttar praktiskt taget uteslutna när man ska flytta långa distanser. Men det betyder inte att du ska anställa den första flyttfirman du hittar:



Boka dina flytt tjänster så tidigt som möjligt
Att anställa flyttfirmor i sista minuten är bland de dyraste misstag du kan göra när du ska flytta. Ju längre före din flytt du bokar ett flyttföretag, desto bättre pris kommer du att få. Så boka din valda firma så snart du har gjort ditt val för att va säker och inte känna stress och oro samt skona din plånbok.
Överväg att konsolidera din leverans
Du kommer att spara mycket pengar på din långdistansflytt om du delar flyttbil med andra kunder men du kommer att behöva överleva utan dina ägodelar ganska länge. Flyttbilen stannar flera gånger för att plocka och / eller leverera andras transporter, så resan tar längre tid och du måste kanske vänta några veckor för att få dina saker. Det behöver dock inte vara ett problem, särskilt inte om du reser till ditt nya hemstädning i din egen bil och kan ta med dig allt som du behöver tills du får dina andra saker.
2) Minska din Flyttbudhet
Att göra en effektiv flyttbudget är ett absolut måste när man planerar en långdistans flytt. När du budgeterar inför din flytt ska du ta hänsyn till alla aspekter av den kostsamma flyttprocessen och ange lämpliga ekonomiska gränser för varje specifik flytt uppgift. På detta sätt kan du avgöra om dina besparingar är tillräckliga för att täcka alla flytt kostnader och för att hålla reda på dina utgifter. Om du tycker att din flytt budget är för tight kan du ta till några smarta knep för att ge den ett betydande ekonomiskt uppsving:
Sortera dina ägodelar och sälj onödiga saker
När du organiserar dina ägodelar för att förbereda inför en flytt kommer du säkert att stöta på många saker som du inte kommer att kunna använda i ditt nya hem antingen för att de inte passar in eller för att de inte passar de klimatförhållanden i ditt nya område eller för din nya livsstil. Dessutom kommer det att finnas saker du har flera av, gamla saker och föremål som du helt enkelt inte gillar längre.
Att flytta saker du inte kommer att använda någonsin igen eller har för avsikt att byta ut mot nya eller mer praktiska modeller är definitivt inte värt det. Så se till att bedöma det praktiska, ekonomiska och sentimentala värdet på var och en av dina tillhörigheter och ta med det du verkligen behöver eller älskar - ju färre saker du flyttar, desto lägre blir dina flyttkostnader (långa distansflyttningskostnader baseras på transportens vikt).
Sortera sedan de saker du inte kommer att ta med dig och hitta ett sätt att bli av med alla dina oönskade föremål före flytten - kasta bort allt som är för utslitet eller skadat, donera saker som är i gott skick till välgörenhetsorganisationer, ge bort saker till vänner som de gillar eller behöver, såväl som föremål med sentimental värde, och sälj föremål med högre monetärt värde för att tjäna lite extra pengar till dina flytt utgifter och ditt nya hem köp.( organisera en gårdsförsäljning ett par veckor innan du kontorsstädning stockholm flyttar eller dra nytta av online-säljplattformar som Craigslist, eBay, etc.)
Använd presentkort och kuponger
Det finns ingen bättre tid än nu att använda samlade poäng på dina kreditkort och använda alla presentkort, kuponger och erbjudanden du kan ha än veckorna som leder till flyttdagen. Vissa presentkort kan till exempel täcka bensin, vägtullar och måltider längs vägen; rabattkuponger kan användas för att köpa olika varor och tjänster till kampanjpriser etc.
Alla liknande "extragrejer" hjälper din flyttbudget och gör att du kan spara mer pengar.
Låna vad som är möjligt
Istället för att köpa saker och material du bara behöver tillfälligt under din flytt kan du försöka låna dem. Detta avser främst special flyttutrustning och verktyg som krävs för att demontera dina möbler, flytta större möbler etc. (rullvagnar, möbel skydd etc.), men det kan också gälla skyddsmaterial, t.ex. hörnskydd eller plywoodskivor för att förhindra skador på din egendom på flyttdagen, eller packningsmaterial som du kan låna från vänner eller grannar som nyligen har flyttat osv. En sparad krona är en krona som du tjänar!
3) Packa smart
Nu är det verkligen tid att använda dina smarta och påhittiga talanger när du ska börja nerpackningen:
Ta bara med det du behöver
Som vi har nämnt tidigare rekommenderar vi starkt att du rensar ditt hem på småsaker och bara packar med föremål med stort praktiskt, estetiskt och sentimentalt värde infördin flytt. På så sätt kommer du att spara på både förpackningsmaterial och förpackningstid, för att inte nämna de reducerade kostnaderna för frakt av dina ägodelar.
Packa dina saker själv
Den stora uppgiften att själv packa ner alla dina materiella ägodelar kan verka överväldigande, men det kommer att hjälpa dig att spara mycket pengar på din totala flytträkning.
Underskatta inte hur lång tid och stor uppgift det kan vara att packa ner alla din sake. Börja förbereda dina saker för flytt så långt i förväg som du kan. Börja med rummen med de saker du behöver minst och spendera ett par timmar på det varje dag tills alla dina tillhörigheter är ordentligt packade i väntan på den stora dagen.
Se till att ge bästa möjliga skydd till dina föremål - bekanta dig med de gyllene reglerna för förpackning, använd förpackningsmaterial av hög kvalitet och säkra förpackningstekniker, använd de lämpligaste förpackningsmetoderna för varje slags föremål, etc.
Var noga med att undvika vanliga förpackningsfel som kan leda till skadade föremål eller förlorad tid och därmed förlorade pengar.
Få tag på billiga förpackningsmaterial
Uppskatta vilken typ och mängd förpackningsmaterial du kommer att behöva i god tid för att ha tillräckligt med tid på dig att tillhandahålla allt som krävs och för att kunna få tag på det förpackningsmaterial du behöver så billigt som möjligt:
Investera i kvalitetsmaterial för dina fina och värdefulla ägodelar
Medan alla ovanstående idéer hjälper dig att spara pengar på förpackningstillbehör, kom ihåg att de kanske inte alltid är en bra lösning för alla dina packningsbehov. Improviserade förpackningsmaterial och begagnade kartonger ger inte det pålitliga skyddet som specialförpackningar och helt nya flyttlådor skulle säkerställa.
Professionella förpackningsmaterial har naturligtvis en högre kostnad, men de kan faktiskt spara pengar på lång sikt eftersom de kommer att garantera säkerheten för dina föremål under transporten och kommer rädda dig ifrån oväntade problem och pengar som krävs för att reparera eller ersätta alla dina skadade ägodelar (för att inte tala om hur jobbigt et är att förlora saker med högt sentimentalt värde).
Så investera i kvalitetsförpackningsmaterial, åtminstone när det gäller dina ömtåliga och värdefulla saker.
Optimera ditt utrymme och material
Strategisk packning gör att du kan spara pengar på förpackningsmaterial - ju fler föremål du kan rymma i en låda, desto mindre antal flyttlådor behöver du ha. Dessutom ökar risken för skador på dina ägodelar när man lämnar tomma utrymmen i en flyttlåda - dina föremål kan åka runt inuti lådan och stöta mot varandra under transporten, kartongen kan gå sönder pga. vikten av andra lådor eller föremål staplade ovanpå dom i flyttbilen tex.
Så se till att du packar dina saker tätt i lådorna, men var försiktig så att du inte gör dem för tunga - lägg viktiga föremål (som böcker eller verktyg) i små lådor och använd de större för att packa så många lätta föremål som möjligt. Se också till att använda smarta tips och tricks för att optimera utrymmet i flyttlådorna:

Naturligtvis bör din strategiska packning följas av adekvata skyddsåtgärder - lägg massor av stoppning inuti lådorna och lägg lager av förpackningspapper, bubbelplast, frigolitbitar, skumgummi eller annat lämpligt skyddande material mellan föremålen i en flyttlåda för att dämpa dem och förhindra att de kommer i kontakt med varandra under transporten.
.
4) Resa billigt
Glöm inte att resekostnaderna utgör en stor del av den totala flyttkostnaden när du funderar på hur du ska spara pengar på en långdistansflyttning.
Undersök alla möjliga sätt att resa till din slutdestination för att fatta ett välgrundat beslut om det mest praktiska, ekonomiska och fördelaktiga sättet för dig och din familj att komma fram till ditt nya hem - väg fördelar och nackdelar med att köra ditt eget fordon över hela landet, få offert från flera ansedda biltransportföretag för att ta reda på hur mycket det kommer att kosta dig att skicka din bil till din nya stad, kolla på resesidor för billiga flygresor. Fundera kanske på att ta ett tåg eller en buss till din nya stad tex.
När man flyttar långa distanser föredrar många att flyga på grund av det långa avståndet de kommer att behöva resa till sina nya hem och den tid som går förlorad i processen. Och om du behöver vara på din nya arbetsplats två dagar efter flyttdagen, eller om dina barn börjar skolan samma vecka, eller om du har några andra brådskande åtaganden har du inte råd att slösa mycket tid på att köra hela vägen. Dessutom är bensin inte heller speciellt billig.
Att köra bil till ditt nya hem är dock det mer ekonomiska alternativet av flera skäl:



Ett sista råd – serva din bil innan du flyttar för att minska risken för nedbrytningar och andra bil problem på vägen.
5) Bonustips för att spara in på kostnader för en långdistansflytt.
Medan ovanstående kostnadsbesparande idéer utan tvekan kommer att göra en stor skillnad för din budget och hjälpa dig att spara på de stora kostnaderna för långväga flytt, bör du inte glömma en mängd andra små utgifter också - om du inte håller reda på dom kan de snabbt läggas ihop och få din budget att gå genom taket.
Så för att spara pengar när du ska göra en långdistansflytt rekommenderas du att:
# Planera din tid väl. Tid är pengar, eller hur? Så om du organiserar den tid du har kvar tills du flyttar för att framgångsrikt genomföra alla flytt och packnings uppgifter och för att undvika onödiga utgifter för nödsituationer i sista minuten.
# Få flyttassistans. Om du flyttar för ett jobb kan din arbetsgivare ersätta dig för dina flyttkostnader - undersök dina alternativ och gör ditt bästa för att förhandla fram en bra omlokalisering pris från din nya arbetsgivare.
# Använd upp dina förbrukningsartiklar innan flytten. Din flyttfirma kommer inte att lägga in icke tillåtna föremål i lastbilen av säkerhetsskäl. Så sluta köpa rengöringsartiklar och toalettartiklar ungefär en vecka eller två innan du flyttar (ditt förråd kommer att hålla tills dagen du flyttar) och köp bara så mycket mat du kan konsumera under de kommande par dagarna. Försök att använda upp alla dina förbrukningsvara matvaror och bränslereserver och bli av med eventuella farliga material du kan ha (sälj dem om möjligt, eller åtminstone ge bort dem till grannar och vänner).
# Undvik extra utgifter och avgifter. Du kan enkelt undvika några extra avgifter om du förbereder dig väl inför din flytt – var bara i god tid med att reservera en parkeringsplats för flyttbilen direkt framför ingången till din bostad, för att reservera en hiss i din byggnad för den tid då flyttare anländer, för att packa dina ägodelar ordentligt, eliminera behovet av delade transporter och leveranser, tillfällig lagring eller service från tredje part och så vidare.
# Krav på skadestånd. Om några av dina föremål saknas eller har skadats vid transporten, vidta nödvändiga åtgärder för att kompenseras ordentligt av flyttfirman.
# Gör ditt pappersarbete i tid. Du kommer att få böter om du missar tidsfristerna för uppdatering av dina dokument - bilregistrering, körkort, försäkringar, etc., så gör det till en prioritering att fixa alla viktiga dokument så fort du kan.
# Överspendera inte efter flytten. Även om du lyckas organisera en billig långväga flytt, kan dina sparade pengar snabbt försvinna om du genomför stora renoveringsprojekt eller rusar in i butikerna för att köpa ny inredning omedelbart efter ankomst till ditt nya hem.
Ge dig själv tid att bedöma din ekonomiska situation efter flytten och avgör vad du verkligen behöver direkt, liksom att lära dig vägarna runt din nya stad (var du kan köpa specifika föremål med rabatt, vilka alternativ du har för underhållning, transport etc.). Undvik dyra restauranger, dyra butiker och andra frestelser ett tag, åtminstone tills du har garanterat din finansiella stabilitet.
# Ta fördel av möjligheterna till avdrag. Vissa av dina flyttutgifter kan vara avdragsgiltiga, så se till att behålla alla dina flyttrelaterade kvitton. Att känna till det billigaste sättet att flytta på långdistans hjälper dig att göra din flytt mer prisvärd och mindre stressande. Se bara till att du följer våra experttips för långdistansflyttar för att säkerställa din smidiga och framgångsrika flytt och starta ditt nya liv. Trevlig flytt!
submitted by Fintrent to u/Fintrent [link] [comments]


2019.10.08 16:55 Loxus Kort biografi han skrev 2006

1991
En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.
Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.
Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.
Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.
1992
Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.
Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.
Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.
Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.
1993
På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.
Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.
På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.
1994
En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige. När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver. Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.
Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.
Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.
1995
Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo´s pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.
På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.
1996
Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.
Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.
Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.
Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba. Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.
I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.
Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.
I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb. Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.
Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.
Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.
1997
Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.
Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.
Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.
Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.
På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.
Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.
1998
Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag. Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.
När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.
Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.
Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.
Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.
På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.
Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.
submitted by Loxus to winnerback [link] [comments]


2019.04.01 19:50 Alajv3 Avgång och ny huvudmoderator

Åhörare, ledamöter av Sveriges Iksdag,
Efter nästan 9 månader eller något i den stilen är det till slut dags för mig att kliva av som talman och som huvudmoderator.
Innan jag går in på det vill jag säga några ord om vad Iksdagen har betytt för mig personligen.
Som många av er säkert vet är jag rätt så ung, jag gick med i Iksdagen 2016, då var jag 13 år. Det är en ålder där man är väldigt lättinfluerad av andra människor, och en period i livet då man lär sig att gå från en tolvårig snorunge till någon åtminstone lite vuxnare (eller inte, beroende på vem man är). För mig har Iksdagen varit den största livsförändraren hittills, kanske den största under hela mitt liv? Det kan endast tiden utvisa. Men under dessa ca 3 år har jag lärt mig så enormt mycket, hittat mitt stora intresse och i allmänhet lyckats bättre i livet. Det är tack vare låtsasposter som inte spelar någon som helst roll alls i verkliga livet jag har fått känna mig viktig, tack vare dem som jag har fått ett självförtroende och känt att någon faktiskt tror på mig. Iksdagen har också bidragit till min stora intresse i de samhällsorienterande ämnena och det är till stor del pga rollspelet jag har blivit den jag är.
Utöver att hjälpa mig i skolan och stärka mitt självförtroende så är det via Iksdagen jag först kom i kontakt med riktiga partier och riktiga ungdomsförbund, och det är faktiskt anledningen till att jag engagerade mig i något från första början. Något jag än idag håller kvar vid och älskar mer än aldrig förr.
Iksdagen har med andra ord betytt obeskrivligt mycket för min utveckling och jag önskar verkligen att jag hade kunnat ge samma möjlighet till andra, att få se dem växa och gro som människor.
Tyvärr så tar min personliga resa med det arbetet slut här och nu. Det var inte planerat och jag är lika ledsen som åtminstone några av er är.
Det är inga nyheter för er som har varit med länge att jag fick ta över rollen som talman i rätt så osäkra tider, och slutligen rollen som huvudmoderator i den kanske allra stormigaste tiden hittills. För mig personligen var det en tid då jag mådde extremt dåligt, men av någon anledning valde jag ändå att sitta kvar. Kanske skulle det bli bättre? Det var rätt så naivt att tänka så, vissa sår kommer inte kunna läka, åtminstone inte medans jag är kvar. Den tiden var jobbig på många sätt, främst för att jag kände mig utsatt från flera olika håll, fick hot och det gick till och med så långt att jag blev doxxad av en bannad föredetta medlem.
Mot slutet av året gick det mesta nedför. I princip hela min tid som talman och huvudmod har varit en jävla (ja, det är inte parlamentariskt språk men det är min sista dag så det är okej) dramashow och fokuset från spelet som vi alla kände till och älskade försvann helt. Jag valde till slut att lägga ner simulationen, men det ska sägas att det inte var ett lätt val. För som jag skrev tidigare trodde en del av mig att vi fortfarande skulle kunna ha en simulation, men påfrestningen var för stor och det var ett projekt som rann ut i sanden. Jag står för att det till stor del var mitt fel, jag borde ha försökt driva spelet frammåt. Men jag orkade inte.
Så spolar vi fram tills idag, den första april 2019. Ska jag vara helt ärlig så önskar jag nästan att hela den här cirkusen var ett dumt aprilskämt, men så kul ska vi inte ha det. Som ni alla bör veta vid det här laget eftersom ni nog är rätt så inne i det hela så hade vi en våg av nya medlemmar som kom och intresset för att starta upp simulationen fanns mer än på flera år. Senaste dygnet har vi haft fler medlemmar som har skrivit än vad vi har haft senaste säkert 1.5 året. Och jag hade jättegärna varit med er med att bygga upp den här simulationen.

MEN

När en före detta medlem så desperat försöker stoppa det att hen till och med ringer och smsar till familjemedlemmar och utger sig för att vara "en oroad vän" till mig. Då har det fan gått för långt. Allt. För. Långt. Sånt här beteende är inte okej någonstans.
Jag känner personligen att det är inte värt det längre för mig. Varför ska man lägga ner tid på något när någon så aktivt försöker förstöra det? Jag förstår verkligen inte hur man kan vilja jobba så aktivt med att förstöra för andra, det förblir ett mysterium för mig.
Och med dessa ord avgår jag härmed som talman och huvudmoderator. Vissa har blivit bland mina bästa vänner under resans gång, andra mina största fiender. Jag hoppas för allt i världen att ni som fortfarande vill vara med i en simulation gör det, få saker kunde göra mig så stolt som det.
Med hänvisning till Grundlagen 2 kap. 6 § utser jag härmed troe2339 till ny huvudmoderator, och talman tills dess att det första valet är utfört ELLER att den nye huvudmoderatorn väljer att göra något annat.
Och ja, han må vara dansk men jag har följt hans talmansarbete i över ett års tid och jag är helt övertygad om att han är rätt person för att få denna simulation på fötter igen.
Tack för denna tid,
Alajv3, avgående föredetting
submitted by Alajv3 to iksdagen [link] [comments]


2018.03.27 20:16 Throwaway91432 30 år nu och har sedan jag var 20 jag förlorat i princip alla mina vänner utav olika anledningar. Har någon annan här varit i situationen att de haft vänner o umgängeskrets med det sedan utvecklat sig helt åt helvete? Är det möjligt att hitta nya vänner?

Vänner har gått bort, det gamla gänget sedan studietiden har splittrats upp och träffas inte längre vilket nu när man fyllde 30 har resulterat i att man inte har nått folk att träffa längre. Det har inte alltid varit så, hade massa vänner när jag va 20. Men nu går jag till ett jobb jag inte gillar och har ingen att träffa på fritiden.
Är det möjligt att få nya vänner när man är 30? Hur gör man? Det verkar så svårt i Sverige, alla jag stöter på märker jag direkt har sina slutna umgängeskretsar. Hur fan kommer man in i en sån? Eller är man dömd att bli en loner om man inte har något socialt umgänge längre vid 30? Har massor med egna intressen, men tyvärr har man ingen att dela de med. Känns tråkigt när man hör på jobbet hur alla andra jämngamla ska "hänga o festa" med gänget i helgen å hitta på en satans massa kul. Det dryga är ju att man haft vänner i skolan och så men att det senare bara blivit mindre och mindre sådana. Helvete alltså, borde nog ta bort posten.
Känns bara så jävla hopplöst som 30åring utan något social umgänge och hur mycket pengar jag än tjänar, jag kan inte köpa mig något sådant.
submitted by Throwaway91432 to sweden [link] [comments]


2017.04.23 19:47 Torsten1999 En dag i Henrik Arnstads liv av Jens Ganman

EN DAG I HENRIKS LIV
06.00 Vaknar i trädkojan, hänger på mig pilbågen och kogret, klättrar ner för repstegen och släpper ut ett ekande jubelskri över nejden; ”SIC SEMPER TYRANNIS!”.
En flock fåglar lyfter och flyger bort. ……………………………..
06.01 Siktar flera potentiella fascister nere vid von Döbelns minnessten. Beskjuter dem med enastående träffsäkerhet, men upptäcker att det är några säckar med löv som en av parkarbetarna lämnat kvar... ……………………………..
06.10 Sänder ut dagens första tweet och njuter av hur alla rasister i Sverige stelnar till när de nås av den: "FRÅN RYMDEN SYNS INGA GRÄNSER”.

JUSTBLEWYOURMIND, #THINKINGOUTSIDETHEBOX

……………………………..
06.11 Dagens andra tweet: "TÄNKVÄRD DN-LEDARE AV WOLODARSKI”:
”Sverigedemokraterna ett anagram för "overtaking me readers” + ”regime overtakers and” +”overtaker’s mind agree”…
(Avslöjade. Igen.)
…………………………….
07.00 Sadlar på Rocinante och rider in i staden med lansen stadigt fastklämd under armen och kastrull på huvudet; rider fram majestätiskt på motorvägen medan jag lyssnar på ekonyheterna i telefonen.
Nyhetsuppläsaren låter upprörd:
”En galning färdas just nu mot körriktningen strax söder om Karlbergstunneln!!! Allmänheten varnas!”
”En...?” tänker jag triumferande. ”Jag ser flera hundra…” ……………………………..
08.00 Möte på Rosenbad med Stefan.
Stefan lyssnar hänfört när jag ritar upp fiendens senaste landvinningar på den upphängda Sverigekartan och markerar deras befästningar med svarta svastikor.
”Goa professorn…”, krusar han underdånigt, ”...aldrig hade ja välan kunnat ana att dä fanns SÅ möcke fascister där ute!”
Han snor sina grova arbetarhänder runt varandra och betraktar mig med orolig, skelande blick.
”Har du sett World War Z?” säger jag bistert och kikar ut genom den nerdragna persiennen.
”Näe!” säger Stefan och ser med ens mycket rädd ut.
……………………………..
09.00 Talar på Södertörns folkhögskola inför fullsatt aula:
”Allas lika värde är det enda rättesnöre ni behöver ha!” dånar jag med min sensuella men samtidigt maskulina och respektingivande Stentorsröst.
”ALLA är lika mycket värda – UTOM Sverigedemokratrena och deras väljare! Dessa två miljoner människor måste fördrivas ur Edens Lustgård! Dessa kan ni utan samvetskval halshugga och lemlästa! Deras vänner kan ni förfölja och förnedra! Deras barn kan ni kasta till vargarna! Deras huvuden kan ni använda som fotbollar och sparka nerför Kåkbrinken hela vägen ner till Centralbron! Sverigedemokratrena är ett hot långt större än Islamiska Staten och Ebola tillsammans! RING UT DET ONDA! RING IN DEN TUSENÅRA FÖRFÖLJELSENS TIDEVARV!!!”
Succé. ……………………………..
09.30 Kollar blocket. Kille i Kramfors säljer klassisk Batmobil-replika för 150 000 pix. Funderar på att slå till. Behövs bara några smärre modifieringar och sen… na-na-na-na-na-na-na-na… na-na-na-na-na-na-na-na... Aaaarnstad!
…………………………….
10.00 Brunch. Nedlägger kronhjort i Vitbergsparken (1 skott), flår djuret på sten bakom Sofia kyrka och grillar det över öppen eld.
……………………………..
10.10 Gör 250 sit-ups. Skuggboxas.
……………………………..
10.15 Tweetar ut påminnelse om Förintelsen och Hitler.
…………………………….
10.16 Tweetar ut hyllning till Hamas frihetskamp.

NEVERFORGET, #REMEMBERYASSERARAFAT

……………………………..
11.00 Blir intervjuad av Tro & Politik. De frågar hur jag kan vara så stark och modig och jag parafraserar Bamse:
”Den som är stark måste också vara paranoid.”
……………………………..
11.30 Crawlar 25 eleganta längder i stora bassängen på Eriksdalsbadet; ett magnifikt exemplar i vatten som på torra land. Kvinnor (såväl som män) stirrar imponerat/avundsjukt. Torkar mig omsorgsfullt framför några äldre damer som rodnar och tittar bort.
……………………………..
11.55 Praktikant () från Ekot ringer och frågar om jag anser att rasism är en ”svensk uppfinning”.
Svarar att det är det givetvis.
”Hur ser du då på rasismen mellan exempelvis kurder och turkar i förorten? Eller att 'Mein Kampf' fortfarande säljer bra i Mellanöstern?"
Lägger på.
Idiot.
……………………………..
12.00 Ironisk lunch på Sturehof med Ulf, Antjé, Malena, Mattias, Mark & Jonas, Schyffert, Oisin, Big Daddy Virtanen och Kjelle.
Schyffert har låtit trycka upp superironiska t-shirtar med texten ”JUDEN RAUS!”.
Vi skrattar gott åt hur detta kommer att ställa till det i huvudet på alla rassar och SvD-anställda.
Psyche!

JOINTHERESISTANCE, #GOODGUYSINC, #ISRAELSTOLETHEHOLYLAND

……………………………..
13.00 Talar i plenisalen, inbjuden av socialdemokratiska riksdagsgruppen.
SD hukar förskräckt när jag låter min isblå bannstråleblick svepa över bänkraderna (ni som sett ”Mars Attacks!” vet vad jag menar); lukten av bränt rasistkött fyller näsborrarna. Tänker på hur det påstås att Hitler ejakulerade i byxorna under såna här tal.
Kommer.
……………………………..
14.30 Föreläsning inför SSU på Bommersvik.
Talar salvelsefullt om Förintelsen. Berättar om koncentrationslägren. Många gråter öppet när jag berättar att det finns satiriker som skämtar om detta. Ungdomarna skakar på huvudet i äckel och avsmak.
”Satir borde förbjudas!” ropar en man som ser precis ut som Anders Lindberg, fast med solglasögon och lösskägg. ”Läs Lindberg i Aftonbladet! Han är bra! Briljant!"
Jag nickar allvarligt och visar noggrant hur man gjorde ”heil-”tecknet i Hitler-Tyskland. Jag lär studenterna att aldrig ALDRIG heila. Under några omständigheter.
Får bara göras av dem som är utbildade. Står kvar i den posen länge, länge för att låta allt sjunka in… dödstyst i föreläsningssalen… STARKT!!!!
…………………………….
15.30 Åker ut till Skarpnäck och bunkern för att fylla på förråd.
Lyssnar på "Bad Moon Rising” hela vägen dit. Har stigande känsla av att jag kommer att spela en viktig roll i den kommande showdownen mellan gott och ont.
Lite som Frodo.
Eller Luke Skylwalker.
……………………………..
15.31 Tweetar ut en påminnelse om Ölkällarkuppen, Kristallnacht och Institut für Sexualwissenschaft. Folk måste få veta!!!
………………………………
15.32 Hyllaretweetar Malenas grej om att inga palestinska flyktingbarn ska kränkas med påtvingade historiekunskaper i skolan.

RESPECTCULTURALDIFFERENCIES, #USA=GREATSATAN, #FALSEFLAG

………………………………
15.33 Staplar konserver med vita bönor där ute i bunkern + checkar luftfilter och smörjer knän och armbågar på min RealDoll ”Paula”.
Hon ler okynnigt.
(...måste komma ihåg att disciplinera henne innan jag rider in till stan igen).
Sorterar några gamla årgångar av Der Stürmer, bläddrar fascinerat i dem… tänker att det är bra att nån som jag äger dem istället för nån som skulle kunna ryckas med av de fantastiska teckningarna och den eleganta layouten… Philipp Rupprecht var verkligen skicklig med pennan… ond!!… men skicklig… och Streichmans ledare ÄR stringenta… vansinniga!!… men stringenta…
……………………………..
15.34 Näbbgädda från Studio 1 ringer och frågar varför jag inte fördömetweetar om socialdemokraternas och miljöpartiets drakoniska, nya asylpolitik. Lägger på.
Idiot.
……………………………..
15.35 Dan Eliasson ringer och frågar om jag kan invigningstala vid nästa veckas manifestation för "Rätt Tänk" på Sergels Torg.
Det blir öppen eld, grillning och så kan folk passa på att göra sig av med böcker och tidningar som spelat ut sin roll.
Strömstedt spelar akustiskt.

BÜCHERVERBRENNUNG, #KOD˚451

……………………………..
15.45 Bråk med Sakine Madon, Mona Walter, Zeliha Dagli och Alice Teodorescu på twitter; jag kallar dem för vad de är: vita, priviligierade CIS-kvinnor som fått allt om bakfoten; det påstådda ”kvinnoförtrycket” i förorten luktar Timbro-nazism lång väg.

CALLINGASPADEASPADE, #ONKELTOM, #LOVETHECOMMUNISTMANIFESTO

……………………………..
15.46 Oisin, Poohl och Lindberg sluter upp på min sida; lägger ut bilder på sig själva i hijab; jag känner hur tårar av rörelse bränner bakom ögonlocken.

NEVERFORGETROSAPARKS!!!!!!!!!!!!!!!!, #FREENELSONMANDELA!!!!!!!!!!!!!!!!,#BYTHEPOWEROFGRABTHAR’SHAMMER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

…………………………….
16.00 Scannar E-Bay.
Lägger bud på sex gamla SS-hjälmar, ett originaltryck av ”Die Führer und Die Jugend + två stora flaggor + en låda MP44 Sturmgewehr.
(såna klenoder får inte falla i orätta händer - bättre att nån som verkligen kan hantera ondskan äger dem!)
……………………………..
17.00 Umgås med min adept Muhammed i ”My Black Friend”-projektet.
Pilbågsskytte på Gärdet + kulglass.
Råder honom att byta namn - ”Muhammed” är ett typisk, trött stereotyp som används när rassar och mindre begåvade satiriker behöver en rasifierad kropp att göra narr av.
Föreslår nåt mer neutralt som Hank… Henk… Henry… nånting ditåt...
Nåt som är både maskulint och ödmjukt på en och samma gång.

MYBLACKFRIEND, #BLACKMASCOTS, #HEARTOFDARKNESS, #COLONELKURTZKEEPINGWATCH

…………………………….
18.00 Middag med Anders Danielsson.
Jag och Anders är rörande överens om att SD är det värsta som nånsin hänt; den får kommunismens illdåd i Sovjet, Kina, Kuba, Kongo, Albanian, Afghanistan, Vietnam, Laos, Kambodja, Nordkorea, Angola, Jugoslavien och Pajala att förblekna.
”Vad vi behöver i det här landet”, säger Danielsson och lutar sig fram med en tandpetare nonchalant instucken i mungipan, ”är en specialpolis som lyder direkt under mig… jag ska prata med Dan och fixa så att du får ett eget specialkommando – The Red Longbows… vad säger du om det?"
Kommer.
…………………………….
19.00 Föreläser om Förintelsen hos Tro & Solidaritet.
Jubelstämning.
Folk hyllar mig förbehållslöst; står upp i bänkarna och skriker:
"ROPEN SKALLA - GODHET ÅT ALLA!"
Bjerled delar ut tapperhetsmedalj efteråt och jag känner hur jag sväller av stolthet. Sväller och sväller tills jag närmar mig moralisk klimax...
Det är en ny tid nu.
Det känns i luften.
Eller som Björn Wiman skrev i DN i höstas när 400 000 miljöpartistiska väljare solidariskt öppnade sina hem för en flykting var och flykting-”krisen” därmed löstes i ett nafs:
”Jag skönjer konturerna av en ny folkrörelse.”
Indeed, Björn, indeed...
……………………………..
20.00 Föreläser för Expos personal.
Berättar om Förintelsen. De nickar - som jag upplever det - artigt, men sneglar hela tiden på sina klockor. Mona Sahlin den enda som visar verkligt intresse.
Hon kommer fram efteråt och slår armarna om mig; gråter öppet:
”Du är så modig, Henrik!”

BRAVEHEART, #SIMPLYTHEBEST

…………………………….
21.00 Hinner ÄNTLIGEN se nya Star Wars-filmen!
Får gåshud under scenen med Rymdimperiet där alla soldaterna heilar inför Kylo Ren.
I övrigt alla rätt: stark, kvinnlig huvudperson, svart sidekick, heterosexuella CIS-mannen dör… (saknade bara en tydlig transgenderkaraktär… eller är det Chewie? All this time!!?)
(...kan f.ö se mig själv i rollen som Poe Dameron…)
(...bara en tidsfråga innan Hollywood upptäcker mina rugged good looks och inser jag att jag är en natural... precis som Vinnie Jones…)

THELIFEANDTIMESOFHENRIKARNSTAD

………………………………
22.00 Patrullerar Plattan med min nya long bow.
Rasisterna flyr i panik när de ser mig. Poliserna hälsar respektfullt. Jag nickar avmätt – vet att de är rassar allihopa. En av dem har sminkat sig (faktiskt väldigt skickligt) i blackface. Ser helt äkta ut.
(mental note: kan vara Makode Linde och en av hans ”installationer - tweetar ut varning till andra goda anti-rasister” #SKÄRINTEITÅRTAN, #MAGICNEGROE)
……………………………….
23.00 Twitterbråk med Makode Linde som hävdar att han aldrig patrullerat Plattan i blackface och polisuniform, kallar mig ”sinnessjuk tomte”. Jag svarar att han borde fundera på varför han går SD:s ärenden. Mer förolämpningar: ”groteska idiot”, ”foliehatt”, ”negativ IQ”… m.m, m.m.
Jag ler enigmatiskt på min sida twittret, vänder andra kinden till.

HENRIKISTHENIGGEROFTHEWORLD, #IHAVEADREAM, #DOTHERIGHTTHING

………………………………..
23.59 Tillbaka i trädkojan. Buktar och gör regelbundna avhopp på vägen dit för att förvilla ev. förföljare.
Bäddar mysigt med sovsäck och några värmeljus. Läser klart ”Biggles och den Mystiska Ön" i skenet från ljusen. Bra dag! Fått mycket gjort. Strax under 200 tweets men klart godkänt. Rassarna tvingas tillbaka. Centimeter för centimeter.
Twittrar ut: "HENRIK DUFVA, SLÄPPER INGEN JÄVEL ÖVER BRON!!!!”.
………………………………..
00.01 Arpi replikerar och frågar om jag menar ”Öresundsbron”. Viktigpetter.
Nazist.
………………………………..
00.02 Raderar min sista tweet (även solen har sina fläckar). Somnar.
Drömmer att jag är Aragorn och att orcherna/SD kommer. Driver dem tillbaka med ett regn av pilar… kommer mjukt… kramar pilbågen...
submitted by Torsten1999 to sweden [link] [comments]


2016.02.14 10:47 Painismymistress Programmering inom skolan, en lärares perspektiv

Jobbar som lärare, hur populärt det nu är på sweddit går väl att diskutera.
Kan konstatera följande. Programmering är inte något som en person lär sig på 5 minuter. Det är likadant med de flesta ämnen. För att nu bli anställd som lärare ska du vara behörig vilket kräver studier på universitet om du inte arbetar med praktiska ämnen såsom svetsning, matlagning och liknande.
I de fallen krävs det fortfarande utbildning inom pedagogik men eftersom kunskaperna förvärvats genom arbete finns även kravet på en avklarad utbildning samt 10 + års yrkesverksamhet inom området.
Med detta sagt kan följande konstateras
Hade ett antal vänner under studier till lärare som blev ingenjörer istället för mattelärare. Det var kul att undervisa men när de såg skillnaderna gällande mattekurserna de skulle läsa och framtida arbetsmiljö var ingenjör mer lockande.
Det är naturligtvis mer matte för en ingenjör men det är inte så stor skillnad som man kan tro för att bli lärare på gymnasiet. Detta medför att det är många mattelärare som kommer till skolans värld efter att ha varit ingenjörer och liknande. De vill göra något nytt och väljer då att arbeta i skolan.
"Jag vill se nya ingenjörer" är vad ett antal mattelärare med den bakgrunden sagt.
Jag vill påstå att dessa uttalande skulle gälla för de som skulle vilja undervisa i programmering. Här skulle säkert kraven vara mindre (inte som att ungdomarna ska skriva kod i större utsträckning) men ni förstår förhoppningsvis mitt resonemang.
Vi kan konstatera följande:
NU kommer det största möjliga hindret.
Uppdraget är att alla ska klara sig. Högre betyg är bara bonus. OM programmering blir obligatoriskt så kan det bli OTROLIGT svårt. Har kollegor inom matte, engelska, svenska med elever inom praktiska program där det är en dragkamp att något blir gjort. Detta är ämnen som är svåra att undvika. Programmering (håller med om att det är viktigt) är dock ett ämne som många kan ignorera, precis som du som läser detta inte längre aktivt tänker på geografi, religion, slöjd eller hemkunskap.
Det är inte meningen att skita på tanken men jag vill bara påtala att ett obligatoriskt ämne inte antagligen är en jättebra tanke. Ett val (såsom japanska, fotografi och liknande är nu) är enligt min personliga uppfattning den bästa möjliga lösningen.
Edit: Korrläsning
Statistik från lonestatistik.se. Inge vidare källkritik men för att få fram en poäng
submitted by Painismymistress to sweden [link] [comments]


2016.02.12 11:02 Frederna Mitt Rant

Här är mitt "final rant", min förklaring och mitt avsked till Sverige.
Ha överseende dock. Jag är inte van vid att skriva. Here we go.
I måndags så parkerade vi för första gången vår bil på garageuppfarten till vårt nya hus. Vi bar in det sista i ett hus överfullt med kartonger och möbler. Nu har vi börjat möblera vårt nya hus, hälsat på alla grannar, fixat med alla papper etc som hör till en sådan här stor omställning.
Min familj kom till Sverige när jag var liten. Jag kommer inte ihåg så mycket av vår tid i vårt gamla hemland (Kroatien). Mina tidigaste minnen är av mina föräldrar som turades om att gå iväg på kvällarna för att lära sig svenska. Mina ufon till syskon som inte missade en möjlighet att göra livet surt för mig. Fast på ett sätt som gjorde att jag kände mig beskyddad. Pappa körde taxi och mamma var städerska. Jag kommer ihåg vår lägenhet, lukterna av ny mat när mamma experimenterade, mina föräldrars skratt och jag kommer ihåg min skolgång. Min vänner. Några var schyssta… några inte. Som det brukar vara när det kommer en ny till klassen. Jag kommer ihåg hur nervöst det var, jag kommer ihåg kompisarna, viljan att passa in samt hur kul jag hade med mina vänner. Jag kommer ihåg hur jag kämpade med att lära mig svenska. Var inte helt… öh… motiverad i början.
Lång historia kort. Det gick bra för familjen. Pappa hittade till slut ett jobb som var en fortsättning på det han egentligen kunde. Samma sak för mamma. Jag och mina syskon gick i skolan och växte upp. Språket var inte så svårt nu så här i efterhand. Minnen av campingresor, när pappa lärde mig hur man sover själv i skogen, klättra i berg, mamma lärde mig matlagning, alla utflykter och all kärlek. Vi hade inte mycket men allt vad vi behövde.
Jag kommer ihåg min första kärlek. En svensk tjej som hette Maria som luktade viol och min mamma som hela tiden försökte få henne att äta upp sig. Som en - för min ålder - storväxt datornörd var det ett under att jag överhuvudtaget landade en tjej som henne.
Jag kommer ihåg tiden med vännerna i sommarparkerna i Malmö. Att gå igenom högstadiet och sedan gymnasietiden med all ångest och oro inför framtiden. Fler flickvänner, mindre fumlande och mer insikt om spelet mellan män och kvinnor.
Högskolan, tentorna, avhoppet, eget företag, konkursen, nytt eget företag, uppköpet, andra kärleken, följt av seperationen, första lägenheten, första bostadsrätten och till sist… den STORA kärleken. Träffade kvinnan i mitt liv som - utöver att hon är vacker och rolig - utmanade mig intellektuellt. Hon plockar smäller ned mig på jorden när jag blir för stöddig och hon lyfter upp mig när jag är svag.
Barn. Familj. Lycka. Hus. Jag kommer ihåg när jag klicheartat lyfte henne över trösklen till vårt hus. Jag kommer ihåg när vi fick för oss att vi inte kunde packa upp en enda sak förrän vi hade älskat i alla rum i vårt hus (det var egentligen ett ruckel, men det var vårt). Vi kämpade med bolån, hade våra skitår och här kom vårt första barn och förgyllde vår tillvaro.
Åren gick. Min sambo klättrade i karriären. Jag lyckades sälja mitt företag till en skön person som då blev min chef. Några år av ren lycka följde. Här kom till slut vår dotter till världen. En liten tjej med stora nyfikna ögon. Som tur är fick hon utseendet av sin mor.
Kan berätta hur mycket som helst egentligen. Men…
Något började hända i Sverige. Och det var inte lätt att prata om. De ENDA jag har kunnat prata med är de som har varit i samma situation som jag. Alla utländska vänner som jag gick i skola med har uttryckt samma sak nu när de är vuxna. Varför gör inte myndigheterna något åt invandringen? Typ “jävla svennar, varför säger de inte ifrån?!” Varför ställer Sverige inte KRAV på de som kommer? Varför är ett medborgarskap inte värt något? Vi har ALLA minnen av våra föräldrar som slet med sina jobb, slet med språket, peppade oss barn att gå till skolan, lära oss saker… BLI något. Mina svenska vänner är mer försiktiga med att uttrycka sig. Jag har lättare att försvara Sverige än mina svenska vänner. Förstår ni hur SJUKT det är för mig?! Och jag och mina vänner har ändå under livet ändå stött på rasistsvennar från mindre satellitorter. Vi förstår att dessa idioter inte representerade Sverige. Vi var arga på DEM och inte hela jävla svenska folket.
Mina föräldrar är fan vansinniga över vad som pågår i Sverige. De kämpade som galningar, de var tacksamma och de ville bli en del av Sverige samtidigt som vi - i hemmet - höll kvar de traditioner som vi tyckte om. Sverige möjliggjorde mig och mina syskon. Mina föräldrar fick se oss - i Sverige - bli högutbildade, få jobb och möjligheter som är få förunnat. Och sedan förändrades allting. Sverige började krackelera, förfalla och jag började oroa mig för framtiden. Såg mina så starka föräldrar bli äldre, orka lite mindre och sedan gick de i pension. Blev tvungna att flytta från huset eftersom de inte hade råd att bo kvar på de få slantar som låg i pensionskuvertet. Sedan blev pappa sjuk i cancer och när väntan på operationen (vården har helt fuckat ur) blev helt absurd… skramlande vi till operation utomlands nu i mars. De kommer hit till Polen efteråt. Förhoppningsvis. Om allt går bra. Jag ska då berätta om mina planer att flytta dem hit permanent.
Mina jobb har gjort att jag har rört mig i Malmö. ÖVERALLT i Malmö. Rika som fattiga områden. Och sakteligen började jag se en hel del som gjorde mig oroad. Installerade IT-system i delar av Malmö där vi fick ringa polisen för de inte gillade vår firmabil. Fick vår bil sönderslagen men “brott kunde inte styrkas” trots vittnesmål. Tror ni polisen åkte ut till oss för att kolla på bilen? Jo, tjena. Jag mötte en gammal skolkamrat som det inte gått så bra för… och blev överraskad över att hans fru hade slöja. “Det är enklast så… du förstår inte.” sa han till mig med sorg i blicken. Effekten av att inte ha råd att flytta till ett annat område. Tyvärr förstod jag inte honom. Jag har varit med om för mycket i mitt liv för att böja mig för några idioter i skägg.
Ständigt alla dessa små tecken på att något inte stod rätt till.
Sverige skiter ett stort stycke i dessa utsatta Malmöområden. DU läser inte om dem för ni hänger inte på samma ställe på nätet. De gör sig inte hörda för de läser inte media på det sätt som du och jag gör. De är fullt upptagna med vardagen. De försöker inte göra sig hörda för enligt dem “är det inte lönt för ingen bryr sig”. Istället är det diverse fjantar (typ Behrang fucking Miri - ett förstklassigt svin enligt mig) som “för deras talan” i egna “nobla syften” för att bygga sina egna karriärer. Åk ut till problemområden i Malmö och fråga de som bor där om dessa människor så kan ni få det bekräftat på två minuter. Det är två helt olika världar. De har helt andra prioriteringar än vad du och jag har. Det är inte fel… det är bara deras sätt att överleva. Samhället skiter fullständigt i dem och sådant får konsekvenser på sikt.
Så det var redan illa. Sedan började det på allvar hända saker.
I Malmö kom sedan EU-migranterna - som ockuperade mark och betedde sig som svin. De var överallt… noga fördelade de upp alla offentliga ytor mellan sig. Alla såg detta, alla visste egentligen men ingen reagerade. Malmös system krackelerade långsamt men säkert. Skäggiga vänstertomtar vurmade för EU-migranterna och tyckte att de skulle få en bit mark. Att det var Sveriges skyldighet etc. Vi som jobbar ska betala… för ANDRA länders medborgare?! Fuck no. Vänsteridioterna fick LÄNGE härja mer eller mindre oemotsagda i debatterna.
Jag såg tiggaren vid Netto bli hämtad av en fet jävel varje kväll. Innan hon hoppade in i bilen räknade han hennes stålar. Jag såg samma feta jävel köra bort svenska a-lagare vid ett flertal tillfällen. Det hela var uppenbart. Ändå gav naiva människor pengar varje dag. Det var tabu att säga något. Alla visste det som regeringens utredare (Varlfridsson?) kom fram till. Ge INTE pengar. Ska ni stötta så ge stålar till en av de organisationer arbetar i Rumänien. Medias äckeljournalister ifrågasatte fortfarande allting. Sluta ge pengar?! Nej, så omänskligt. Sinnessjukt. Och än idag så FORTSÄTTER svennarna att kasta guldtior i parasiternas muggar! WTF? Läser ni tidningar? Rör ni er ute? Förstår ni?
Sedan kom migrationsvågen. Jag har varit på de hem där man samlar flyktingfamiljer från Syrien. Inget bråk. Det är dessa flyktingar som alla svenskar TRODDE det handlade om i början.
Jag har även i kontakt med landsmän som arbetar på HVB-hem för ensamkommande flyktingungdomar. Det riktigt sjuka är - att dessa män vet exakt hur man ska uppföra sig - men det fattar inte kommunens personal. Alla berörda myndigheter daltar med dessa as istället för att sätta ned foten. De skrattar åt er. De vill ha stålar och lägenhet. Araber från dessa regioner är inget ni kommer att integrera. Ni kommer inte ha nytta av dessa idioter. Hela Europa skriker att dessa ekonomiska migranter, dessa våldtäktsbenägna jävla cilivisationshaverister ska ut från landet. Direkt. Vill inte deras länder ta dem emot så frys biståndet eller sätt dem på en flotte. Agera! Skriverier om att 80.000 ska ut. Herregud vad protester det blev från godhetslandet… detta TROTS att svensk polis inte ens klarar att kasta ut 3000 personer om ÅRET. Och nu - under 2016 - kommer antagligen den STORA vågen av migranter. Ni vet… de har telefoner och Internet… de är fullständigt medvetna om att Europa måste stänga sina gränser. Det innebär att de måste ta sig till Europa NU I ÅR om de ska ha en chans att hinna innan dörrarna stängs. 2016 kommer innebära FLER migranter till EU än 2015. Detta fullständigt uppenbara händelseförlopp ser övriga länder i Europa… utom Sverige.
Så vad läser man då i svensk media. Tja, det vet ni lika väl som jag. Idiotjournalister som spenderar spaltmeter över #inteerkvinna, genusperspektiv (skojar ni med mig? dessa araber har inte en susning - en kvinna är en fitta och en barnmaskin enligt dem) etc. Lycka till era jävla idioter. Er värld kommer snart att rasa ihop. Ni kommer bli tvungna att ta in militären innan 2016 är slut. Och medborgarna kommer vara i TOTAL CHOCK eftersom media hela tiden mörkar.
Än värre är just alla svenskar som trott på allting. Som springer omkring och älskar oss invandrare utan att göra skillnad på oss (det ÄR en jävla skillnad på oss invandrare). Dessa plåster springer runt i sina jävla alternativa kläder och är så självförverkligande goda att det fan lyser glorior över deras skallar. Jag känner för att slå varje flanellfjant med surdegsosande skägg på käften varje gång jag ser dem. Jag spottar på er.
Jag känner några invandrare som bedriver verksamhet runt Möllevångstorget i Malmö. Vissa av dem tillhör de araber som faktiskt arbetar jävligt hårt. De HATAR dessa vurmande svennar som flyttat dit för att det är så trendigt. En god vän till mig (från Irak) sa att han fullständigt avskyr hur de mer eller mindre “klappar oss på huvudet” och tycker att vi är så fantastiska. Fan, fatta mannen… de prutar inte ens på torget… de betalar EXTRA! Vem fan tror de att de är? Vem fan tror de VI är?
I mitt jobb såg jag allt bra med Malmö… men också allt dåligt. Efterhand hörde jag mer och mer från kommunanställda (där vi installerade div. system). På Socialförvaltningen. Folk grät. Vi hörde allt där vi stod och jobbade, De hade ingen kontroll. Ingen verkade vågade rapportera uppåt av rädsla av den där jävla rasiststämpeln. De VET. Alla VET. Men alla - för att gynna sig själva - är med i godhetsracet. Ni vet… “om bara alla förstår hur god JAG är” så innebär det ett steg upp. Speciellt dessa krypande slemmon till kommunanställda som varje dag ser verkligheten men som rapporterar osanningar uppåt. I rädsla för att inte få någon stämpel om obekväm, rasist eller liknande bullshit.
Skolorna i Malmö rasar i resultat. Statistiken talar sitt tydliga språk. Effekterna från migrationsvågen kommer vara brutala eftersom staten lade över ansvaret över alla migranter på kommunerna. Nu läste jag i måndags dessutom ett förslag från Matilda Brinck-Larsen att svenska barns fritidsgårdar etc ska öppnas upp så att integrationen ska gå bättre. Alltså… nu ska våra barn användas som ett verktyg i integrationsarbetet. Hon talar om mina barn som “gemensamma”? Våra barn är våra barn och tillhör INTE det här sjuka samhället.
Vardagsvåldet. Jag kan ta hand om mig själv. Tack vare en väns pappa, fick jag tidigt lära mig boxas. Jag är stor och har ingripit vid ett flertal gånger. Har markerat bland unga nästan varje vecka när jag varit ute. Ibland är det rätt grova grejor. Men när jag kommer hem till min son… min dotter … och min sambo… så vill jag inte att de ska lära behöva ta hand om sig själva i en våldssituation. Jag fixar inte oron… jag fixar inte det faktum att om något hade hänt någon av dem som hade jag dödat svinen och stolt tagit mitt straff. Gud nåde den som kommit i min väg.
MINA barn ska njuta av livet. Upptäcka saker. Kunna cykla hem på kvällen. Och jag upptäckte att JAG inte klarar av oron och mina egna mörka orostankar. Jag vill inte behöva… och kan inte… vara överallt. Så en dag sa jag till min sambo att vi måste prata om min oro. Underbar som hon är så förstod hon. Sa vad hon behövde ha uppfyllt för att vi skulle flytta. Så vi planerade resor lite varstans. Hon föll till slut pladask för Gdansk, Polen. Sedan gick allt fort. En resa till dit, hittade mark, diverse tillstånd etc. senare så var papperna klara för att bygga vårt nya hem. Detta har alltså tagit nästan två år.
Nu har jag alltså tagit min familj med mig till ett annat land. Jag har flytt ännu en gång. Som mina föräldrar en gång gjort. Jag har fått en helt ny respekt för mina föräldrar - för det är ett jävligt jobbigt beslut att flytta. Vi gör det för våra barns skull. För att jag - som förälder - ska kunna sova slappt på verandan till vindens sus utan att behöva oroa mig för att de ska komma hem hela och rena. Att min sambo ska kunna ha en kväll ute utan att jag ska behöva vänta på att höra nycklarna i låset för att kunna somna.
Två nätter har jag spenderat i vårt nya hus. Sonen jublade över sitt nya rum, dottern sprang rundor med sin nalle och hoppade över flyttlådorna, sambon svor över att vi gjort av med listan var allting är. Området är fantastiskt, grannarna är underbara och det verkar som om anledningen till vår flytt både roar och oroar dem.
Jag? Lugn. Glad över att vara här. Känner att jag äntligen kan andas. Är inte med i skiten längre. Jag är inte med och BETALAR längre. Ingen oro för att någon ska kalla mig för rasist, haverist eller allt annat. Min sambo behöver inte oroa sig för att hennes chef ska komma på att hennes man minsann rör sig på demonstrationer mot regeringen. Här kan jag vara öppen och svenska myndigheter, svensk media och svenska tjänstemän kan inte göra mig något mer. Här är bra. Ypperlig engelsk-/polsktalande skola. Bra närmiljö. Tryggt. Roligt.
Men jag är ändå sorgsen. Jag älskar Sverige. Det Sverige jag växte upp i… jag tycker om det landet väldigt mycket.
Jag känner - och detta är ingen underdrift - ett stort hat mot de ansvariga. Att ge bort Sveriges välfärd till vad? Otacksamma ekonomiska flyktingar? Till brottslingar? Folk som har “flytt” genom hur många säkra länder som helst för att parasitera på vårt system. Som tjatar om sin jävla primitiva grottreligion? Som ger sig på våra värderingar. På de svagare i samhället, våra barn och kvinnor. Och vad ska Sverige säga till alla de RIKTIGA flyktingar som nu får ta all skit för vad ekonomiska migranter ställer till med? Hur ser man en riktig flyktingfamilj i ögonen när de hamnar på en skitskola i ett utanförskapsområde där lärarna är rädda och våldet härskar? Hur förklarar man för dem att de är dömda till en annan form av misär?
Jag är skyldig Sverige en hel del. Men jag ser ingen väg att återgälda allt vad Sverige har gjort för mig. Ingen lyssnar på oss kritiker. Ingen respektabel tidning skriver om - förstår - folks oro utan att tillskriva oss obehagliga egenskaper. Främlingsfientliga, brunskjortor, ointelligenta, outbildade etc. Vad ska JAG göra?! Jag har EN fucking förtvivlad röst att lägga i ett val 2018. Det känns så långt bort. Jag tror inte Sverige klarar sig till dess utan att samhället tar sådan skada att det kommer ta generationer att reparera.
Jag tittar på alla flyttlådor här. Och jag, två meter lång och enligt mig själv en tuff jävel, sitter med en tår i ögat för alla mina vänner och deras barn, Sveriges pensionärer, tonåringar… ja - alla - som inte kan göra som vi har gjort. Det känns som om jag sviker alla. Samtidigt är jag lättad. För MIN familj är safe (inte bara fysiskt, utan skolmässigt, vård, pension etc).
Fy fan för de som gjort att jag känner så här just nu.
Fy fan för media som underlåtit att granska makten. Som suttit i knäet på politikerna. Ni kommer aldrig få tillbaks medborgarnas förtroende.
Fy fan för politikerna som har drivits av sina ideologier istället för folkets väl och ve. Ert FÖRSTA ansvar är medborgarna och landet. Ni prioriterat andra länders medborgare. Ni borde fan hängas.
Fy fan för alla ni som har sett… som har vetat… som har förstått… men som låtit er tystnad vinna. Eller hejjat på skiten i jakt på egen vinning. Förrädare är vad ni är.
FÖRSTÅ vad som händer… res er. Gör något. Jag är hemma på mindre än sex timmar om ni behöver min - om än lilla, kanske patetiska men helhjärtade - hjälp. Alternativet till aktion är att Sverige tvingas bli något helt annat och det är en förolämpning mot MINA föräldras kamp men det är framförallt ett OERHÖRT SVEK MOT ALLA de svenska generationer som byggde upp landet som gjorde det möjligt för mig och mina syskon att BLI något. Och kom inte med dravlet om att jag ska vara tacksam och erbjuda andra människor samma sak som jag fått. Det. Är. Inte. Samma. Sak. Vi har jobbat, talat språket, ALDRIG gjort brott, ALDRIG kränkt en kvinna och ALDRIG krävt något.
Jag är för evigt tacksam för allt som Sverige - och dess medborgare - har gjort möjligt för mig och min familj. Jag skiter i dessa vurmande människor som - till mitt ansikte - en gång självförintande för hela Sveriges räkning sa till mig att jag behöver inte vara tacksam. Att det är min mänskliga rättighet. Vilken jävla idiot. Jag är tacksam. Punkt. Gillar inte någon det så kan de fara åt helvete.
Ledsen om det är slarvigt skrivet, har druckit för mycket whisky och jag är för trött i hjärtat. Bara kände för att banka ned mina tankar och dela med mig. Jag avslutar med detta:
Är det någon som frågade er om hur Sverige skulle utvecklas? Känner ni att ni fick som ni ville? Är det inte konstigt att det inte fanns pengar till något INNAN migrantvågen kom till Sverige?
Ni som inte kan, inte vill eller har möjlighet att göra som jag. Res er upp. Hitta andra som tycker som ni. Ta kontroll över era liv och er tillvaro. Ingen annan kommer göra det åt er.
Sloga jači nesklad tlači.
/Darko twitter.com/daccraft
PS. Någonstans inom mig hoppas jag att jag har helt fel om allting. Att mina vänner ska mobba mig i framtiden över min fjantiga oro. Att de ska slänga foliehattar på mig varje gång vi träffas för minnet av “Darkos onödiga oro 2015/2016”. Jag hoppas verkligen att det blir så. Jag ska ha foliehatten på mig vid varje tillfälle så alla kan skratta åt mig. Det skulle vara skönt. Jag skulle glatt skratta med dem.
Källa
submitted by Frederna to sweden [link] [comments]


2015.12.02 20:10 Il_Contario En ung människas familjeproblem (Lång text)

Hej Reddit,
I brist på att våga tala ut på andra ställen (kompisar etc) så väljer jag detta forum;
Jag är en 24-åring som har haft en rätt speciell uppväxt. Har växt upp tillsammans med min storebror i ett villakvarter i södra Sverige och har väl för det mesta levt ett bra liv rent ekonomiskt.
Var som liten väldigt glad och bjöd alltid på mig själv för att få andra att skratta. Är väl åt det hållet idag också men har inte vågat berätta om min uppväxt helt och hållet för någon annan, vilket gör att jag vill få utlopp för alla känslor någonstans.
När jag var cirka 11 år gammal och min storebror var 13 år, bytte vi båda till en annan skola där han hade det tufft. Han hade tidigare varit bland de "populära" barnen och levt ett bra liv men här vart han utstött, bland annat av killar som han tidigare hade gått i samma klass med.
Detta måste ha tagit hårt på honom och han är egentligen en väldigt flitig kille men började här att försöka gå så lite i skolan som möjligt (förståeligt) och började skippa vissa kurser. Det kan ha varit här han började utveckla sin sjukdom. Han som alltid hade varit så aktiv satt allt mer vid datorn och slutade på flera olika sporter han hade hållt på med och varit duktig i.
Det var ofta problem hemma nu för tiden, min storebror kunde få vansinnesutbrott för att han inte fick som han vill, det hjälpte inte att min mamma ville att han skulle ha det precis som han ville och att pappa gav efter och själv kunde få sjuka vansinnesutbrott. Jag själv kunde inte göra så mycket, utan satt ofta på mitt rum och försökte tänka på annat.
Efter den här tiden valde min storebror att åka på ett utbytesår i USA där det också snabbt blev problem, han sa att hans värdfamilj (mamman i värdfamiljen i synnerhet som även var lärare för hans klass) inte gillade honom och han åkte hem i förtid.
Vid den här tiden satt han vid datorn dygnet runt och det var allt han ville göra. Att gå ut var inget alternativ. Om vi var hos släktingar vid julen exempelvis så ville han bara hem igen och kunde lägga sig i soffan/en säng och inte orka göra något.
Vid den här tiden var det rätt klart att något inte stod rätt till. Ungefär här eller lite tidigare började mina föräldrar bråka allt oftare. Det var helt sjuka gräl (inget fysiskt) där min far bara stod och vrålade som en galning och det kunde vara smågrejer som att några lampor hade stått på hemma eller att han inte kunde hitta sina tröjor och allt var mammas fel.
Mamma viftade alltid bort allting och är en otroligt positiv människa, till skillnad från min far, som är extremt negativ. Han försöker hitta fel och när han väl hittar ett fel är det någon annan som har orsakat det.
Iallafall, nu gick min bror i gymnasiet och han hade vid det här tillfället endast en riktig kompis som jag ibland träffade vid sällsynta tillfällen, men de var kompisar och är det än idag. Även den kompisen var utstött i samma högstadie.
Här började min brors utbrott bli allt värre och han hoppade av gymnasiet i andra ring för att han inte orkade med det längre. Som person var han extremt trött, han såg inte någon i ögonen och det enda intresset han hade var här datorer. Han började bli extremt pedantisk och började stänga dörrar med armbågarna och hade sina rutiner för vissa saker som absolut var tvunget att göras.
Det var ungefär då som mina föräldrar (ÄNTLIGEN) tog honom till en riktig psykolog då de förstod att något inte stod rätt till.
Först fick han vänta i kö för att sedan börja gå på möten och dylikt, men medicinen han fick hjälpte inte och jag fick inte reda på någonting från mina föräldrar. Ingenting hjälpte och även fast han hade börjat gå på folkhögskola och läsa upp de kurser han inte hade läst klart i gymnasiet så blev allt mycket värre.
Även i folkhögskolan blev det inte så oväntat problem, min storebror hade fortfarande inte fått bot på sin psykiska sjukdom och "kastades" in i folkhögskolan. Hans utbrott var nu bland de mest extrema man kan tänka sig och han var så ledsen att han inte kunde gråta mer, han slog hål i väggen, vrålade allt vad han kunde och sade FLERA gånger om att han skulle begå självmord. Jag gömde våra köksknivar och var vid flera tillfällen beredd att ringa 112 ifall något skulle hända. Detta var precis samtidigt som han sade att han började bli förföljd i skolan av skinheads. (vår familj är 25% judisk). Jag fick aldrig reda på om det låg den minsta sanning i det men min bror var vid det här tillfället helt ur gängorna. Han sade att han såg dem överallt, att de var på vår gata och så vidare. Jag såg dem aldrig. Det kunde också vara att när vi väl var ute och åkte med bilen så var det någon bil bakom oss som var några som "följde efter oss" enligt min bror, vilket det inte var. Här hade han utvecklat en schizofreniskt sjukdom men jag vet inte hur mycket det låg i det hela.
Han blev tvångsintagen på ett psyk och efter en vecka fick han en ny medicin vilket gjorde att han var inom kontroll och inte behövde vara på psyket. Sedan dess har han testat från och till med flera olika mediciner och sedan något år tillbaka har han en och samma medicin.
Medicinen hjälpte något oerhört, alla schizofreniska antydningar försvann (även fast han fortfarande sa att han inte hade hittat på tidigare så dök inga nya syner upp) och han har inte fått ett enda utbrott sedan dess. Han är gamle vanliga snälle storebror som dessutom deltar i diskussioner (även fast han oftast försöker vara neutral) och tar egna intiativ (även fast de är små).
Det enda bieffekten medicinen har är att han blir väldigt trött. Han orkar inte riktigt göra vissa saker och när man väl har testat "uppiggande" mediciner så har de gamla symtomen kommit tillbaka. Han kan inte riktigt jobba eller plugga för att tröttheten tar över.
Utöver det mår han idag bra, han börjar få intressen för flera olika saker och pratar allt mer med sin vän och kan till exempel åka på utflykter till svenska städer. Det låter som ingenting men det är otroliga steg. Ingen kan glädjas mer än mig (och min mamma). Vi pratar via telefon ungefär en gång i veckan och konversationerna kan vara rätt roliga.
Nu tillbaka till mina föräldrar, de har under hela den här 12-årsperioden bara stegvis blivit allt värre. Min mamma fick ta så otroligt mycket skit som hon bara viftade bort och jag var nästan alltid på min mammas sida för att försvara henne vilket gjorde att jag började bråka med min far. Ungefär här blev mamma arbetslös och spenderade nästan all sin lediga tid tillsammans med min bror för att prata om allt möjligt. Den bästa terapeuten, jag vet inte hur mycket de har pratat om men det har varit otroligt värdefullt tror jag. Min mamma blev min brors bästa vän.
Min far började nu också isolera sig när han inte bråkade med min far och det gick rätt snabbt att klura ut att han var otrogen (jag ville inte tro det innerst inne). Han var extremt instabil vid det här tillfället och jag vill inte ens repertera bråken jag, min mamma och han hade. Min mamma ville inte tro på det men när vi till slut ertappade han med min mammas väldigt gamla telefon fylld med SMS så var det klart att en skilsmässa stod inför dörren.
Jag själv fick panik, vad skulle nu hända med min bror om de var skilda? Jag hatade (det är ett starkt ord men det gjorde jag) verkligen min far här, han spenderade ingen tid med min psykiskt sjuke bror och den som gjorde det fick ta en massa jävla obefogad skit. (Tex hotade min far att köra av vägen när de började bråka under en lång bilresa), finns en massa liknande sjuka grejer.
När skilsmässan var klar flyttade min mamma och min bror in till en släktings lägenhet i närområdet och jag själv in i ett studentrum.
Vår far fick ha villan för sig själv, så som han hade isolerat sig tidigare.
Jag själv vart också relativt introvert, jag hade alltid mina kompisar och var populär i klassen men jag vet att jag hade potential att vara mycket mer utåtriktad under studietiden, istället valde jag datorn samt att stänga mig inne i min fantasivärld borta från familjen, men aldrig utan vänner.
Jag försökte leva ett normalt liv under den här tiden, vad annars kunde jag göra? Jag förstod inte min brors problem och litade blint på att mina föräldrar skulle lösa det.
Med mina föräldrars bråk valde jag tidigt sida (vilket jag står för än idag) vilket gör att jag har en väldigt stel relation till min far.
Det sjuka är att jag idag har tvingats flytta in hos min far för att jag inte längre studerar och inte kunde bo kvar i studentrummet. Jag letar nytt men bor här så länge.
Han hade hittat ny tjej efter bara några månader (Oj, kan det ha varit en av de han var otrogna med?) och jag försöker hålla ställningen men hans pessimistiska attityd i samband med att han är så ojämn. Å en stunden försöker han fjäska för att plötsligt nästan få utbrott för att han inte hittar sina saker, att jag skulle ha gömt dem.
Jag är i övrigt självständig men det känns jävligt fel att bo hos min far som har varit så hemsk mot min mor men min mor tycker att jag inte borde göra det så som han har betett sig mot mig och min bror ( att han isolerade sig själv och inte hjälpte oss eller var intresserade av våra liv på slutet), men jag tycker att det är ok mot mig men det som inte är ok är så som han har betett sig mot min mamma och min bror.
Så jag håller mig stel, trevlig men stel, likgiltig, i relationen och det är ganska påfrestande.
Egentligen har jag väl ingen fråga eller så, ville bara dela med mig av mitt liv. Känns inte som en så normal uppväxt och det känns bra att kunna skriva av sig någonstans.
Jag har inte riktigt haft tid för mitt egna liv på riktigt känns det som, det känns som att det har kommit lite i skymundan av min familjs problem. Jag har inte kunnat må bra om inte de mår bra.
Men min bror mår idag mycket bättre, mina föräldrar likaså för att de har separerat.
Så jag mår alltså mycket bättre idag även fast saker kunde ha varit bättre, men de kan det alltid och jag vet att jag och min familj har varit på havsbotten och det kan bara gå uppåt därifrån.
Ha det bra vänner, Il_contario
submitted by Il_Contario to sweden [link] [comments]


2015.11.10 05:29 Liquidedust En lite annorlunda tanke i det stora hela [Seriös]

Satt och funderade lite, kan väl själv klassificeras som en evig singel nu när jag passerat 30 och närmar mig 40 med stormsteg.
Har aldrig varit en person som kvinnor i största allmänhet varit intresserad av, aldrig haft ett förhållande, aldrig varit på en date.
Inte så att jag inte kan ha en konversation med kvinnor, är ej heller direkt blyg.
Under skoltiden brydde jag mig inte så mycket, höll på med sport, var vältränad men hade lite nördiga hobbies så ansågs väl vara lite annorlunda.
Sedan kom man in i arbetslivet och började jobba, fokuserade på det ett tag men insåg att fler och fler runt omkring en hittade en partner och började bilda familj osv.
Började bli lite mer fokuserad på att hitta någon man kunde dela livet med, träffade en del folk via vänner och bekanta men ledde inte direkt någon vart.
I mångt och mycket verkade mer som man i princip var osynlig för det motsatta könet.
Några år till och man kom in en bit i trettioårsåldern och provade nätdejting för varför inte, har ju misslyckats med allt annat.
Så har kört med ett par olika tjänster och försökt få kontakt med de kvinnor so verkar intressanta men har på tre år lyckats med konststycket att inte fått en enda reply eller intresse från någon av det motsatta könet.
(vilket iofs kanske är lite av ett rekord som man kanske ska vara stolt över)
Så nu när fyrtio börjar närma sig börjar man liksom fråga sig själv, och är egentligen min tanke med inlägget.
Är det dags att börja inse att man kommer vara ensam för evigt och aldrig träffa någon?
--- Uppdatering om mitt liv nedan, och WALL OF TEXT varning ---
Så låt se vart ska vi börja!
Detta ska inte ses som en snyfthistoria på något sätt, och jag tycker inte synd om mig själv och söker ingen medömkan på något sätt så folk är medvetna om det. Försöker bara dela med mig av mitt liv och skriva av mig lite.
Jag var väl ganska ensam som barn, och kanske till och med lite ”speciell” som man sa på den tiden. Umgicks bara direkt med 2-3 vänner och spenderade stor del av min tid i böcker och lärde mig saker via att läsa från tidig ålder (kunde läsa på egen hand från 5 års ålder).
Pga detta så ansågs jag även vara annorlunda av andra barn vilket ledde till viss utstötthet och man blev då ett enkel mål för mobbning och hån, vilket fortgick till stor del av min uppväxt och genom skolgången.
Till det stora hela höll jag väl till mig själv så mycket det gick, och fokuserade på mina intressen. Läste mycket, höll på med TV Spel och även i tonåren började jag träna och höll på med friidrott löpning på korta distanser.
I det stora hela fokuserade jag på det jag tyckte om i mitt liv och fick mig att må bra och till stor del undvek jag sociala sammanhang där jag kände att saker och ting inte riktigt var till min fördel. Hade få vänner och till viss del de jag umgicks med var andra som ungefär var i samma situation som mig själv, vi som var lite ”annorlunda” och inte riktigt passade in bland alla andra.
Tonåren kom och så puberteten, kom in i de tidigt vilket var trevligt för träning, men mindre bra för det sociala spelet; försök vara den första som får skägg och bli hårig, leder tyvärr till mer mobbning och utanförskap när du redan anses vara annorlunda.
Killar började intressera sig för motsatta könet mer och mer, och ska väl säga det gjorde väl en annan med. Tyvärr så blev det så att i mångt och mycket var jag killen som var annorlunda så jag undveks av de flesta och blev till viss del mer isolerad.
Blev helt enkelt att man fick fokusera på annat och göra något av sig själv i stället, så började med datorer och programmering samt skaffade mig ett deltidsjobb för att kunna ha råd med min nya hobby (detta är fortfarande runt tidig gymnasieålder).
Började på estet när det kom till Gymnasiet då jag inte riktigt visste vad det skulle bli av med mig, men jag var bra på att teckna så tänkte ”varför inte”. Som estet på mitt gymnasium tja, ansågs man vara annorlunda helt enkelt. Vi hade vår egen flygel på skolan och umgicks inte direkt med de andra eleverna och man träffade samma 20 pers varje dag.
Då jag hade ett jobb och tränade på fritiden samt ett stort fritidsintresse och ingen direkt intresse för att festa så blev jag lite av den där personen som man inte riktigt brydde sig om. Snackade mest med lärarna på lektionerna och ingen direkt som bjöd in mig på fester eller grejer på fritiden.
Hade dock vänner skall tilläggas, men vi höll mest på med rollspel, figurspel och tv-spel på fritiden. Träffade ytterst få människor utanför min bekantskapskrets som jag ärligt kan säga bestod till 100% av killar vid detta tillfälle.
Runt detta tillfälle blev jag även ”vän” med en person vars egentliga syfte med att ha mig som vän var att i slutänden utnyttja mig i sitt eget syfte gällande brott. Själv förstod jag inte riktigt detta utan var glad att ha hittat en ny bekantskap helt enkelt.
Tyvärr slutade detta i att i slutänden blev dömd för flertalet brott och helt plötsligt blev personen som var straffad innan han hunnit bli myndig. Förlorade även mitt jobb i samma veva då ”vi kan inte ha någon här som är dömd för brott, du måste förstå hur det är i en liten stad”.
Detta började min situation som mycket ensam och hemmavarande för jag medge. Även mina vänner som jag haft försvann en efter en från min hemstad och började plugga eller arbete på annan ort och jag var inte direkt en person som hade lätt att hitta nya vänner.
Efter lite om och men och internet hittade jag lite vänner som hade gemensamma intressen och började driva en communitysida för rollspel internationellt. Sidan gick bra och vi var två personer som lyckades till stor del leva på det i fyra år. Jobbade då som webbutvecklare för sidan och var långe perioder i England då det var därifrån sidan drevs.
Mitt arbete då vi i princip bara var två personer som drev sidan var mitt liv, satt framför datorn heltid och träffade inte många andra människor än min kompanjon. Mitt sociala liv bestod väl i princip av att jag umgicks med min kompanjon på jobbet och privat och i bland gick vi t för en öl då och då. Men skaffade även en del andra vänner i England som än i dag får kallas mina riktigt nära vänner, dock så var det inte direkt så många kvinnor i mitt liv heller här. (dvs. vänner som fortfarande i dag du vet att du kan ringa och undra om det är ok att man kommer över för några dagar och gör något kul tillsammans)
Efter dessa fyra år ville jag ändra lite riktning och göra något annat av mitt liv, och ska även tilläggas var jag lite sugen på att vara i Sverige igen (saknade det lite). Är numera runt 24 skall tilläggas så för 12 år sedan ungefär.
Började en liten enmansbyrå som frilansare konsult, kunde äntligen jobba i Sverige igen då mitt brottsregister var försvunnit med. Jobbade som webbutvecklare och webbkille på min egen enmansbyrå. Jobbade hemifrån till större delen och hade inga direkta vänner kvar längre då jag varit borta från Sverige ett tag.
Det här höll väl på i 7-8 år, bodde ensam, jobbade till större delen ensam och umgicks inte direkt med folk alls förutom i jobbet när man hade möten och liknande. Började känna mig lite ensam men tyckte inte att jag direkt led av det, men kände att jag kanske skulle hitta något annat att göra och börja jobba som anställd i stället för det var lite jobbigt att driva ett företag då man aldrig hade någon direkt fritid.
Skall även tillägga att det är i dessa år jag blir diagnostiserad som Aspergare i vuxen ålder.
Fick jobb rätt snabbt på en designbyrå och blev ansvarig för webbavdelningen, jobbade här i ett par år, sökte mig sedan vidare för andra uppdrag och för att försöka få igång min karriär lite och med lite bättre lön osv.
Mitt jobb i stora hela bestod av att sitta framför en dator i stora hela, avdelningen bestod till 100% av män och de flesta var väl ungefär som jag. Duktiga på det dem gjorde men höll sig ensamma och var nördiga i stora hela.
Fick ett jobb på en liten firma efter detta som enda utvecklare för att system för att hantera byggnader och automatisering av dessa. I princip jobbade jag ensam här, skötte allting ensam och träffade mer eller mindre inga andra än min chef när han kom med specifikationer och förslag.
Kände efter ett år att detta inte riktigt var min grej, då det var ensamjobbet jag hade sökt mig ifrån för ett par år sedan. Lönen var helt ok, och gillade det jag jobbade med men valde att söka mig vidare till ett jobb där jag faktiskt hade lite mer socialt samspel med andra individer.
Vilket leder till min situation i dag.
Har ett jobb jag gillar i Stockholm men bor i en ort cirka en timme iväg med tåg, har en ok lön som jag inte ska klaga på. Dock har jag inga direkta vänner då det inte haft möjlighet att skapa nya bekantskaper under lång tid pga mitt jobb.
Jobbar som utvecklare och min avdelning på jobbet består av två andra killar och vi har vår lilla egna avdelning som är lite bortgömd från resten av företaget och vi träffar mest varandra och vi är väl rätt nördiga hela bunten och ungefär i samma situation hela gänget när det kommer till partnerskap.
Min arbetsdag består i princip av gå upp 0630, tåget 0730, jobba, hemma igen vid 1930~2000, laga lite mat, se någon tv serie eller spela lite tv spel sedan gå att lägga sig vid 2230 de flesta dagar och upprepa.
Helgerna spenderas väl till största delen ensam, om jag inte åker över till de bekanta jag har kvar i England för lite umgänge, detta då jag inte har några vänner kvar i min hemstad och inte i närheten av budget för att skaffa boende i Stockholm och försöka skaffa mig ett större socialt liv där.
Så det är väl mitt liv i stora hela, lever ensam, har inga direkta vänner i min närhet, träffar aldrig direkt personer av motsatta könet. Börjar kännas rätt ensamt i stora hela.
Som slutord, jag lider inte på något sätt av min situation. Jag trivs till stor del av att vara ensam, men om sagt börjar kännas att det saknas något och skulle vara trevligt att ha någon i min närhet att kunna dela livet med.
submitted by Liquidedust to sweden [link] [comments]


2015.04.04 12:15 psykthrowaway Psykkille som inte vill hem

Hej hopp,
jag känner att jag behöver skriva av mig, jag är medveten om att detta kanske inte riktigt är rätt ställe för sånt här men nu kör jag ändå.
Jag är en 26-årig kille som har varit inlagd på psykiatrin i en svensk stad i snart en månad. Kan väl säga att jag hamnade här pga djup depression, som delvis beror på social fobi.
Jag har inga vänner över huvud taget och jag trivs inte alls i min lägenhet hemma, visserligen är den billig men man får det man betalar för. Samtidigt så orkar jag inte med att flytta och allt vad det innebär. Men det lutar mot att inom några veckor ska jag ska hem till någonstans där jag vantrivs och till en stad där jag inte har vänner.
Här på avdelningen finns det sjuksköterskor och skötare att prata med, fast det är väldigt svårt för mig att ens göra det tack vare mina sociala svårigheter.
Det finns däremot en person som jag har väldigt lätt att prata med och jag gör så varje skift hon jobbar. Jag vet att relationer på ett sådant här ställe inte är "på riktigt", men samtidigt känns det som att hon är den enda person jag känner och skulle kunna kalla vän.
Och nu ska jag snart lämna ett ställe där jag mår relativt bra av att vara, samt bort ifrån min enda "vän" (inom stora citationstecken) och återvända till precis ingenting. Och jag vet inte hur jag ska kunna hantera det. Det enda logiska ur min synvinkel är såklart att satsa på självmord igen. Detta är ingenting som jag har sagt eller kommer att säga till personalen här eftersom det skulle bara kännas som något patetiskt hot, "får jag inte vara kvar så tar jag livet av mig".
Jag vet inte vad jag ska göra. Även om jag på något magiskt sätt skulle våga försöka prata med nya människor så vet jag inte vad jag ska säga. Och jag garanterar att om jag trots alla hinder säger något så blir det bara fel på ett eller annat sätt.
Jag är inte alls "grabbig" av mig och trivs mycket bättre runt tjejer än killar, kan säkert bero på mobbning i skolan eller nåt, men mitt efternamn är inte Freud. Pga detta känns det inte aktuellt att börja i ett korplag eller ta en öl med grabbarna från jobbet eller något liknande "knep".
Hur som helst känner jag mig mycket lugnare nu än när jag började skriva trots att jag inte ser någon lösning, så någon positiv effekt fick det allt :).
Tack för att du orkat läsa, Ha en bra dag
submitted by psykthrowaway to sweden [link] [comments]


2014.09.06 20:57 Olle____ Hej Sweddit. Jag har en rätt speciell uppväxt. Mina föräldrar kommer skiljas, hur ska jag hantera situationen? (Wall of text)

Hejsan vänner,
Först vill jag tacka för en grym subreddit. Jag själv är i dag 23 år och bor hemma. Jag jobbar på deltid och ska nu gå till problemet som jag tänkte beskriva i två faser, nu fas 1.
Jag har växt upp i en förort utanför Stockholm, fått stöd från båda föräldrar med skjuts till träningen, mat, plugg osv. Typisk svenssonfamilj. Min storebror var också helt normal tills han blev utanför i högstadiet. Han hade alltid varit en väldigt framåt och positiv person men i sin nya skola så vart han retad och han blev allt mer introvert. Han kunde få vredesutbrott hemma tills han började gråta och det blev bara värre med tiden.
Till slut kontaktade vi en psykolog och ett team som kunde hjälpa honom bättre än vad vi kunde. När han åter började skolan igen (fortfarande med väldigt låg motivation) trodde vi att det hade blivit bättre, men icke. I sin nya skola fick han någon vän iallafall, men det verkar som att han blev utanför igen. Vi har samiskt ursprung och han inbillade sig (måste jag anta) att han vart förföljd på grund av det (nej, han hade inte sagt något om det i skolan och det är omöjligt att se på vårat utseende/namn) och fick åter sina vredesutbrott där han sa att folk ville mörda oss på grund av vårat ursprung och att han såg det när han var ute på stan och i alla möjliga vardagliga situationer. Det tog inte stopp där utan det kunde handla om produkter från te.x USA som han hatade för att USA var ett land som var ont. Han fastnade helt enkelt för konspirationsteorier. Han trodde bland annat att vår morfar dog på grund av något han sett i en amerikansk tv-serie. Han verkade lite schizofren. Han började också kontrollera dörrar hemma flera gånger om och göra diverse udda kontrollerande grejer. Undvika bakterier på tallrikar te.x. Nu har jag bara nämt några exempel men detta höll på i flera år med olika saker. Nu började han också ständigt att hota med att ta självmord.
Efter denna tiden fick han till slut en ny medicin som, tack du store gud, hjälpte. Utbrotten försvann helt, nästan alla symptom på sin paranoia försvann (han kontrollerar fortfarande tallrikar osv och ibland att dörrar är stängda) men har börjat ta allt fler initiativ. Jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker på häromdagen då han tog initativ till att hjälpa till ute i trädgården.
Iallafall, detta kände jag att jag behövde berätta innan jag gick in på problemet: Med en bror på framfart så kan man tycka att familjesituationen såg ljus ut, MEN det tyckte uppenbarligen inte min far. Min far har som sagt varit stöttande i min uppväxt, men också haft en dålig sida. Han kan få EXTREMA vansinnesutbrott, om han inte hittar sitt verktyg, sitt klädesplagg eller om något slår slint så är det alltid någon annans fel och han gormar som om jorden går under. Detta har jag varit med om i hela min uppväxt, men det var först på senare år utbrotten vart allt fler och värre. Han är extremt negativ (tvärtemot till min mor) och hans liv på senare år har gått ut på att jobba, äta mat hemma, se på tv, sitta uppe till två på natten framför sin mobil, sova, jobba osv. Han kommer aldrig till mitt eller min brors rum för att hälsa utan bara när han vill något och han har blivit väldigt stel som person.
Iallafall, han började sitta allt mer vid mobilen och stanna uppe på nätterna och skyllde på jobbet. Mamma förstod det och var stöttande men efter att min far blev allt mer negativ och alltid tog ut sina vredesutbrott på familjen och stannade uppe allt längre på nätterna så började hon också bli misstänksam. När mojag frågade vad han gjorde framför mobilen när man kom på han sa han att han spelade Wordfeud.
Detta nådde sin kulmen när de var på vägen hem från ett köpcenter. Mamma hittade då en mobil i handskfacket och undrade givetvis vad fan hennes gamla mobil gjorde där. Min far svarade att det var pga att hans egen hade laddat ur och behövde en reservmobil i bilen. När han kom hem bad jag och mor honom att ge oss telefonen eftersom han fick ett vredesutbrott när mamma frågade honom om den och direkt gick in på toaletten med den. Han väntade några minuter och sedan fick vi den. Han hade då tagit bort alla skickade sms och sina nyaste mottagna sms. Han hade DOCK missat att ta bort tidiga sms och där hittade jag och mamma fem nummer som skrev till honom som om de var hans älskarinnor.
Mamma och jag gick givetvis i taket och bad honom dra åt helvete, han checkade in på hotell och skyllde till en början ifrån sig att han inte alls varit otrogen (även fast ett av smsen tydligt sa att de skulle mötas på ett visst ställe) och har blånekat alla smsen som att "inget hände så därför var jag inte otrogen". Efter detta har han, TRO DET ELLER EJ, fortsatt sitta ALLT MER vid mobilen. Vilket äckel. Mamma blir helt knäckt och försöker hitta tecken på att han är otrogen hela tiden såklart. Vilket gör att han blir vansinnig. Detta har hållt på sedan juni nu. När man kommer på han så tar han alltid bort mobilen och säger att han spelar spel. Han är ju inte riktigt klok. Han vill nog ha en skilsmässa och det vill min mamma också ha nu men efter allt mamma har fått gå igenom så säger hon att hon kommer sprida vad han har hållt på med till vänner osv. Varje gång efter hon säger det så blir han plötsligt jättesnäll och till den far som jag lärde känna, men det är bara falskt.
Jag pratade med honom bara för någon timme sedan och då mina föräldrar är på landstället för tillfället hade de (givetvis) börjat bråka igen och de bråkade på grund av att de pratade om hans älskarinnor. (som han blånekar) då jag pratar med honom frågar jag honom: Förstår du inte hur jag känner som din son och när vi kom på dig tidigare i somras med fem olika nummer varav minst tre var från kvinnor som yttrat kärleksmeningar att man känner att man inte kan lita på dig? Vad skulle du ha gjort i min situation? Inte brytt mig och bara tro att det var sms som skickats fel? Vet ni vad han svarar då? "Tro vad du vill"
Jag har så börjat lessna på den här situationen när man till slut trodde att familjen mådde relativt bra. Det ska tilläggas att min mor har varit arbetslös i ett år och det är endast min far som drar in ksoingarna för tillfället (men min mamma var den enda som jobbade ca 2005 i länge än ett år) Tror ni att min far började vänstra för att han kände att hans familj inte blev som han tänkt sig?
Det ser allt ljusare ut för min bror, men det är fortfarande långt ifrån "normalt", jag hoppas innerligt att han kommer kunna hantera situationen väl.
Själv har jag studerat ungefär ett år på universitet och jobbat lite grann. Men långt ifrån till 100%, så jag är inte heller perfekt. Jag håller fortfarande på att tänka vad jag vill jobba med här i livet.
Vad tycker ni att jag ska göra? Hur bör jag agera?
Väl mött Olle
submitted by Olle____ to sweden [link] [comments]